Sen formtopp för taggat Deep Purple

ROCK DEEP PURPLE Infinite (Playground)

Alla som har sett Deep Purple live de senaste tio, femton år har bevittnat hur sångaren Ian Gillan förgäves kämpat med de tidigare så kännetecknande, höga tonerna.

Övriga bandets inspiration har varit, låt oss säga, skiftande.

Jag trodde nog att det var dags för hårdrockslegendarerna, Deep Purple var ju med och uppfann genren, att pensionera sig.

Ingen hade kunnat kritisera dem. Purple har överlevt allt från musikaliska ombytliga trender till mängder av medlemsbyten och inte minst förlorat en bit av sitt dna när först gitarristen Ritchie Blackmore blev smått galen och långt senare organisten Jon Lord gick bort.

Deep Purple har verkligen fått brottas med den egna identiteten för att inte bli ett av de där banden som liksom gör covers på sina egna låtar.

UPPENBARLIGEN har man hittat en fungerande väg. Den här plattan är rentav ljudet av gonggongen som räddar Deep Purple. Jo, grundbultarna finns kvar, men på Infinite har inte bara Gillan funnit ett sätt att bli kompis med sina numer begränsade röstresurser, bandet svänger på ett vis som man inte gjort på hur länge som helst.

Ja, det är skamlöst gubbiga texter i Hip boots, All i got is you och One night in Vegas, men ändå ganska gulligt, och när Paice och Glover hittar det där funkiga, bluesiga samspelet är det omöjligt att inte ryckas med.

När dessutom organisten Donald Airey hela tiden pumpar in snygga, pressade passningar till sina kompisar gör det liksom inte så mycket att det inte finns några nya Purple-klassiker på plattan. Om bara gitarristen Steve Morse varit lite mindre klåfingrig hade alla bitar fallit på plats.

MEST GLÄDJANDE ÄR alltså ändå att sångaren Ian Gillan uppenbarligen funderat igenom vilken slags sångare han vill vara såhär på andra sidan 70-strecket.

Gillan har slutat gapa och skrika och anstränga sig för att nå toppar som inte längre är möjliga.

När han nu släpper efter lite och slutar tar i så förbannat hittar han också tillbaka till spänsten i rösten och sjunger ekonomiskt men svängigt.

Då uppstår också de nyanser och skiftningar som tillsammans med svänget och en väl avvägd råstyrka alltid varit Deep Purples trumfkort.