Sen form­topp för tag­gat Deep Pur­p­le

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - JO­HAN LINDQVIST

ROCK DEEP PUR­P­LE In­fi­ni­te (Playground)

Al­la som har sett Deep Pur­p­le live de se­nas­te tio, fem­ton år har be­vitt­nat hur sång­a­ren Ian Gil­lan för­gä­ves käm­pat med de ti­di­ga­re så kän­ne­teck­nan­de, höga to­ner­na.

Övri­ga ban­dets in­spi­ra­tion har va­rit, låt oss sä­ga, skif­tan­de.

Jag trod­de nog att det var dags för hård­rocks­le­gen­da­rer­na, Deep Pur­p­le var ju med och upp­fann gen­ren, att pen­sio­ne­ra sig.

Ing­en ha­de kun­nat kri­ti­se­ra dem. Pur­p­le har över­levt allt från mu­si­ka­lis­ka om­byt­li­ga tren­der till mäng­der av med­lems­by­ten och in­te minst för­lo­rat en bit av sitt dna när först gi­tar­ris­ten Rit­chie Black­mo­re blev smått ga­len och långt se­na­re or­ga­nis­ten Jon Lord gick bort.

Deep Pur­p­le har verk­li­gen fått brot­tas med den eg­na iden­ti­te­ten för att in­te bli ett av de där ban­den som lik­som gör co­vers på si­na eg­na lå­tar.

UP­PEN­BAR­LI­GEN har man hit­tat en fun­ge­ran­de väg. Den här plat­tan är rentav lju­det av gong­gong­en som räd­dar Deep Pur­p­le. Jo, grund­bul­tar­na finns kvar, men på In­fi­ni­te har in­te ba­ra Gil­lan fun­nit ett sätt att bli kom­pis med si­na nu­mer be­grän­sa­de röst­re­sur­ser, ban­det sväng­er på ett vis som man in­te gjort på hur länge som helst.

Ja, det är skam­löst gub­bi­ga tex­ter i Hip boots, All i got is you och One night in Ve­gas, men än­då gans­ka gul­ligt, och när Paice och Glo­ver hit­tar det där fun­ki­ga, blue­si­ga sam­spe­let är det omöj­ligt att in­te ryc­kas med.

När dess­utom or­ga­nis­ten Do­nald Ai­rey he­la ti­den pum­par in snyg­ga, pres­sa­de pass­ning­ar till si­na kom­pi­sar gör det lik­som in­te så myc­ket att det in­te finns någ­ra nya Pur­p­le-klas­si­ker på plat­tan. Om ba­ra gi­tar­ris­ten Ste­ve Mor­se va­rit li­te mind­re klå­fing­rig ha­de al­la bi­tar fal­lit på plats.

MEST GLÄD­JAN­DE ÄR allt­så än­då att sång­a­ren Ian Gil­lan up­pen­bar­li­gen fun­de­rat ige­nom vil­ken slags sång­a­re han vill va­ra så­här på and­ra si­dan 70-strec­ket.

Gil­lan har slu­tat ga­pa och skri­ka och an­stränga sig för att nå top­par som in­te läng­re är möj­li­ga.

När han nu släp­per ef­ter li­te och slu­tar tar i så för­ban­nat hit­tar han ock­så till­ba­ka till späns­ten i rös­ten och sjung­er eko­no­miskt men sväng­igt.

Då upp­står ock­så de ny­an­ser och skift­ning­ar som till­sam­mans med sväng­et och en väl av­vägd rå­styr­ka all­tid va­rit Deep Pur­ples trumf­kort.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.