P G vill ratta sin bil själv
Förre Volvochefen tror inte på självkörande bilar
Självkörande bilar blir knappast någon succé, tror förre Volvodirektören P G Gyllenhammar.
– Jag är tveksam till det, det blir trist, säger han i en Ttintervju.
I en ny Svt-dokumentär i två delar får vi följa ”Sveriges mest beundrande man”, från succéåren som hyllad Volvochef till det tunga fallet 1993 då han åker ut med dunder och brak för att ha satt all sin prestige på det ifrågasatta samgåendet med franska Renault.
Volvo intresserar honom inte längre. Företaget har för länge sen tappat sin själ, anser han något bittert efter att den mäktiga koncernen styckats och sålts ut på 1990-talet, och numera är kinesiskt.
Men tankar om bilbranschens framtid kan han fortfarande ha.
Det som är på många bilfabrikanters agenda nu är självkörande bilar. Men P G är skeptisk.
– Nöjet med att köra försvinner. Tristessen kring det gör att bilen blir en nödvändighet som den inte alltid är i dag, utan också lite lustbetonad.
Men blir de självkörande bilarna absolut säkra så lär vi inte ha något val:
– Av trafiksäkerhetsskäl kanske man kommer att förbjuda att man får köra själv, säger Gyllenhammar.
Efter ett antal år i London bor göteborgaren P G Gyllenhammar numer i Stockholm – en stad som bara för några dagar sedan skakades av det fruktansvärda terrordådet. Men rädd för att gå ut på gatorna igen är han inte:
– Nej, en av de få egenskaperna jag har är att jag nästan aldrig är rädd.
Han tror inte att de politiska konsekvenserna blir särskilt stora.
– Jag har ingen känsla av att Sverige är särskilt oenigt. Sverige har riktigt få debatter i viktiga frågor, tycker jag. Det här är en viktig fråga, men jag är inte själv övertygad om att det här innebär en politisk förändring i Sverige. Eller att nya åtgärder kommer att vidtas på grund av det här. Jag tror inte det.
I det politiska klimatet har rörelserna som sägs stå utanför etablissemanget haft framgångar de senaste åren, exempelvis Donald Trump. Som Volvodirektör ansågs P G stå utanför det så kallade etablissemanget.
– Jag vet aldrig vad etablissemanget är, men om det är i ett umgänge, i en viss krets ... jag har aldrig varit en föreningsmänniska, så kanske det stämmer.
Kan det ha bidragit till din popularitet?
– Jag har ingen aning, men jag gissar att det faktum att människor uppenbarligen hade sympati för mig, det var att jag var lite annorlunda i mitt sätt att tala och min syn på arbetet och arbetare.
Olle Lindström/tt