Vittnesmål från medfångarna
KALITY Av: Martin Schibbye, Zelalem Kibret Beza, Yetneberk Tadele Habtemariam, Abel Wabella, Jomanex, Reyoot Alemu, med flera Dramatisering: Eva-maria Dahlin Regi: Måns Lagerlöf Medverkande: Martin Schibbye, Angelica Radvolt, David Lenneman och Håkan Bergström Falkhallen Falkenberg 11 april
”Det är en inferno skildring som i ögonvittnesreportagets form är mera fruktansvärt levande än någon agerad gestaltning kunde varit.”
När Martin Schibbye tillsammans med Johan Persson släpptes fria från Kalityfängelset i Addis Abeba den tionde september 2012 hade han lovat sina medfångar att berätta deras historier för världen. Boken 438 dagar är en del av detta löfte. Riksteater föreställningen Kality är det än mera.
EVA-MARIA DAHLIN HAR givit vittnesmålen en bitvis dramatisk form, och Riksteaterns chef Måns Lagerlöf har varsamt, stramt och mycket sakligt regisserat fram en föreställning som porträtterar några fängslade etiopiska journalister, poeter, bloggare och aktivister: Schibbye och Perssons medfångar. På varje spelplats under turnén deltar även en lokal journalist, i Falkenberg är det HN:S egen Håkan Bergström, som ger röst åt poeten Usman Bayo Tatago.
MERPARTEN AV FÖRESTÄLLNINGEN är postdramatisk berättarteater; Schibbye själv och skådespelarna Angelica Radvolt och David Lenneman sitter på stolar på en scen utan rekvisita och läser ur pärmar. Några scener är dramatiserade: hotfulla förhör, en psykiskt sjuk fånges reaktioner, en fånge som tror på magi och ”talar hela tiden”. I synnerhet David Lenneman ger dessa fångar inte bara röst utan också kropp.
Annars saknas det kroppsliga, tortyr återberättas, kanske av etiska skäl, kanske för att ge rösterna, orden, kraft att på egen hand gestalta det vidriga. Det kanske starkaste språkliga avsnittet är när Martin Schibbye själv beskriver synintrycken från när han och Johan Persson först anländer till Kality. Det är en infernoskildring som i ögonvittnesreportagets form är mera fruktansvärt levande än någon agerad gestaltning kunde varit. Särskilt stark blir skildringen i kombination med kalla sifferuppgifter om hur lång tid respektive fånge tillbringar i detta helvete.
Muntert desperata dagdrömmar om befrielse är en del av fångtillvaron. En ”hjärtevinkel” finns också med, en ”taggtrådsromans”, när en av fångarna får besök av sin exhustru, som lyckas smuggla in ett kärleksbrev.
FÖRESTÄLLNINGEN BÖRJAR MED Schibbyes erinringar från när han och Johan Persson illegalt reser in i Ogadenprovinsen för att göra reportage om Lundin Oils verksamhet. Men Schibbyes och Perssons eget rättsfall, anklagelserna mot dem och deras frisläppande, spelar en mycket underordnad roll i föreställningen. Huvudrollerna tillkommer medfångarna.
I några fall skildras häktningsförhandlingar i all sin absurditet: en Kafkaliknande värld av konstruerade anklagelser, fullständigt utan rationell logik. Förtryck genom rädsla, inte bara fysiskt utan i än högre grad psykologiskt. Extra djävulskt blir det när några förhörsledare utger sig för att vara representanter för en människorättsorganisation, och försöker få den anklagade att erkänna.
BLAND MEDFÅNGARNA ÄR journalisten Reyoot Alemu framträdande. Hon blir en särskild vän till Schibbye och Persson, och hon vägrar skriva under sina benådningspapper, eftersom hon anser att hon inte gjort sig skyldig till något brottsligt. Slående i alla fångarnas berättelser är hur auktoritära regimer numera alltid använder anklagelsepunkten ”terrorism”, även för intellektuella regimkritiker som aldrig skulle använda våld som politiskt redskap. På så sätt relativiseras terrorism begreppet.