Strålande spel i norsk historielektion

9:e april 1940 siktades tyska krigsfartyget Blücher utanför Oslo, och sänktes av norska torpeder.

Erik Poppe följer med största möjliga detaljskärpa händelseförloppet de tre följande dagarna i sitt påkostade drama efter Alf R. Jacobsens bok Kongens nei.

Ytterst lyfter filmen fram, och fokuserar på, det ultimatum den norska regeringen och kungahuset ställdes inför, och de snabba ställningstaganden de tvingades göra i samband med nazisternas maktövertagande. Särskilt sedan Vidkun Quisling i ett radiotal tillkännagav att han gripit makten.

Nazisternas krav var fullständig kapitulation eller ett överlämnande av regeringsmakten till förrädaren Quisling.

DRYGT TVÅ TIMMAR dras vi med i denna lärorika, stundtals thrilleraktigt spännande berättelse med rapp dialog om nazisternas ockupation av vårt grannland. Valet att fokusera på den åldrande kung Haakon VII, och den roll han kom att spela under de dramatiska vårdagarna, är lika snillrikt som effektivt.

Och trots filmens många förtjänster är det utan tvekan Jesper Christensen, hans uttrycksfulla ansikte och kroppsspråk i rollen som den ångestridne, ofta rädde monarken på flykt, som gör det mest bestående intrycket. Han briljerar och laddar varje scen med dynamisk närvaro, liksom tidigare i filmiska samarbeten med regissörer som Per Fly, Lars von Trier och Jan Troell.

SAMMANBITEN. Norska kung Haakon VII, enastående porträtterad av Jesper Christensen, utsätts för prövningar, tvingas fly från Oslo och ställs inför ett svårt val våren 1940 i Erik Poppes storfilm. I bakgrunden Tuva Novotny som kronprinsessan Märtha.