April 1917.
Hungerdemonstrationer i Varberg stämde in i rikstäckande protestvåg.
Det är torsdagen den 26 april 1917. Kyrkklockan har nyss passerat ett. Några småpojkar springer ut från en port. De har råkat höra ett samtal mellan några arbetare inne på gården. Det är tydligen något på gång i stan. Och ryktet talar sant. Ett demonstrationståg närmar sig. Det rör sig från Folkets hus bort mot torget och rådhuset.
Den här aprilveckan kom hungerdemonstrationerna till Varberg. Tusentals dog på första världskrigets slagfält och i hela Europa led man svårt av brist på mat. I Ryssland hade det utbrutit revolution. I Sverige demonstrerade arbetarna för åtta timmars arbetsdag och rösträtt.
I Söderhamn hade några kvinnor tagit initiativ till demonstrationer mot de höga livsmedelspriserna och matbristen. Initiativet fick efterföljare på många håll i landet. På Hallands Kulturhistoriska Museums arkiv på fästningen finns tidningar från 1917 som berättar om denna vår med demonstrationer och kravaller. I Hagfors, Eksjö, Norrköping, Helsingborg, Hässleholm, Nässjö, Västerås, Falun, Enköping, Gävle och många andra städer hölls demonstrationer.
Den 23 april berättar Varbergsposten om stenkastning och bråk mellan demonstranter och polis i Göteborg. I Härnösand har en ”synnerligen upphetsad” folkmassa genomsökt staden i jakt efter undangömd mat. I Västerås, Boden, Växjö och Stockholm har soldater hungerstrejkat och demonstrerat, berättar tidningen. I Fridafors i Småland har ett femtiotal arbetare tagit en järnvägsvagn lastad med potatis. De växlade helt enkelt in vagnen på ett sidospår och lade beslag på lasten. ”Affären torde få rättsligt efterspel”, konstateras det i notisen. Och i Stockholm har Hjalmar Branting och Per Albin Hansson talat. Internationalen sjöngs och man utropade ett leve för socialismen.
VARBERGSPOSTEN FÖRKLARAR DEN 27 april bakgrunden till upproret och matbristen: ”Den rådande bristen föranleder i sin tur onaturliga prisstegringar på allt vad livets nödtorft hörer och dessa prisstegringar äro tyvärr många gånger endast beroende på ett hänsynslöst jobberi av samvetslösa ockrare.”
Jobberi betyder ungefär att bedriva affärer på spekulation. De som sysslade med jobberi, till exempel genom att undanhålla marknaden matvaror i väntan på ännu högre priser, var avskydda, särskilt av de med kurrande magar.
Varbergsposten konstaterar att prisstegringarna visserligen också har att göra med att handeln med livsmedel är riskfylld i krigstider. Men i flera fall är prisstegringarna ”rent av oskäliga och motsvaras i ingen mån av de ökade framställnings- eller transportkostnaderna”.
EFTERSOM LIVSMEDELSBRISTEN plågade många länder steg priserna på den internationella marknaden. Svenska företag kunde få mer betalt för sina varor i andra länder. Exporten sågs inte med blida ögon av de som tyckte att svenska företag borde se till svenskarnas behov först.
1917 har priserna på många matvaror rusat i höjden och den som har pengar att handla för får köa i timmar för smör, mjölk, mjöl, ägg och gryn. Att äta sig riktigt mätt är få förunnat. Varbergsposten tipsar om hur man kan tillreda kålrötter på olika sätt för att få något slags variation i kosten, och hur man kan använda nässlor, ängssyra och ogräset molla i matlagningen. Rabarber är fortfarande billigt och den kan man enligt tidningen konservera, utan socker i vatten, eller torka.
Samtidigt håller svensken, enligt nykterhetsivrarna, på att supa ihjäl sig. Potatis och säd går till tillverkning av rusdrycker, som det kallas, i stället för mat.
I Varberg har man också fått nog av prisstegringarna. En annons undertecknad Inbjudarne kallar till offentligt protestmöte onsdagen den 25 april klockan 20. ”Mot mjölkockret och livsmedelsjobberiet” är ämnet för kvällen. Mötet hålls i Södra Ordenshuset och fru Hedvig Benson ska tala.
HEDVIG BENSON HAR ställt upp som talare trots att hon inte är så illa drabbad som många andra. Fru Benson menar att regeringen kunde gjort något för att lösa problemet i tid. Men det har man inte gjort. I stället har man tillåtit export av mat. Nu kan man darra inför en revolution likt den i Ryssland. Hedvig Benson passar också på att ta upp sin hjärtefråga rusdrycksförbudet. De som spekulerar med livsmedel – jobbarna – som
vräker sig i ”den onaturligaste lyx” får också en släng av sleven.
På mötet oroar man sig också för vad som ska hända när badgästerna kommer. Hur ska alla munnar kunna mättas? Mötet vill ha en omgående ransonering på mjölk. Även smöret borde ransoneras, tycker mötet. Potatispriset måste ner och priset på sättpotatis måste regleras. Och den kommunala livsmedelnämnden har satt alldeles för höga priser på potatisen! En mötesdeltagare tycker att mötet ska kräva att det tillsätts en nämnd med uppgift att undersöka om det finns några hemliga matförråd i staden. Mötet enas till slut om en resolution att lämna över till stadens styrande i magistraten dagen därpå.
Men hur går det för våra pojkar som fått syn på demonstrationen? Jo, de ljudar sig igenom bokstäverna på standaren i demonstrationen. ”Giv oss bröd! Bort med vin och öl.” Demonstrationen består av 1300 personer när den nått rådhuset. I väntan på att magistraten och brödbyråns föreståndare rådman Jansen ska komma ut sjunger man Arbetets söner. Hedvig Benson tar till orda från rådhusets trappa. Hon säger att kraven på mat är ytterst rimliga och att det enda riktiga är att ge den malt som finns kvar till korna istället för att använda den till ölbryggning, så människorna kan få mjölk att dricka istället för öl. Hon säger också att hon och alla demonstranter vet att magistraten inte har rätt att bestämma över allt det som demonstranterna kräver, men att magistraten kan föra det vidare till de centrala myndigheterna.
Borgmästare Swenson och de andra styrande dröjer. Hedvig Benson föreslår att J B Johansson får vara demonstranternas sändebud in i rådhuset. Så blir det. Medan han är där inne utbringar demonstranterna ett leve för den ryska revolutionen.
INGEN FRÅN RÅDHUSET vågar sig ut. I stället blir det Johansson och några till som får sitta ner med borgmästare Swenson, magistraten och brödbyrån. Borgmästaren talar till demonstranterna från ett fönster. Han säger det som Hedvig Benson redan varnat för, att magistraten inte äger frågorna. ”Vi är inte nöjda!” ropar demonstranterna till svar. Hedvig Benson säger att det är svårt att tacka för ett sådant ickesvar som borgmästaren kommit med. Men visst, demonstranterna ska gå hem. Några kravaller ska man inte ställa till med. Istället sjunger man Internationalen.
Nytt från rådhuset är i alla fall att man tänker stänga de butiker som säljer öl och vin ett par dagar följande vecka. ”Vi vill ha påbrödskort!” ropar demonstranterna, men det är uppenbart man inte kommer någon vart.
Demonstrationen fortsätter mot mejeriet för att kräva att det öppnar ytterligare en filial. Men mejeriföreståndaren är inte där och demonstranterna går tillbaka till Folkets hus. Man sjunger Arbetets söner och Internationalen igen och utropar sedan ett leve för socialismen och ”leve fru Benson”. Därefter går var och en hem till sitt.
Efter demonstrationen satt ledarna för den i möte med borgmästaren. Han lovade att gå dem till mötes vad gällde förbudet mot försäljning av öl och vin och att ansöka om fler påbrödskort till Varberg från Folkhushållningskommissionen. Representanter för demonstranterna försäkrade borgmästaren att ”Varbergs arbetare äro för väl skolade och ansvarsmedvetna för att ställa till några gatuuppträdanden”. Protesterna mot livsmedelspriserna och de låga ransonerna tas upp också under Första maj-demonstrationen, där 1 500 personer deltar. Fredagen den 4 maj deltar 1000 personer i en nykterhetsdemonstration och på söndagen lockar ett fredsmöte i Brunnsparken ”en talrik publik” och även här är livsmedelspriserna på agendan.
RESULTATEN AV 1917 års demonstrationer och kravaller blev i förlängningen flera. 1917 skedde en stor partisprängning inom socialdemokratin och Sverige fick två partier på vänsterkanten: ett reformistiskt och ett revolutionärt. De följande åren blev en tid av rösträttsreformer. Något totalt spritförbud blev det inte, men Brattsystemet med motboken infördes 1917 och blev kvar ända till 1955. Ransoneringen av vissa matvaror behölls till hösten 1919. Freden i Versilles undertecknades av Tyskland den 28 juni 1919.