I kris vi­sar män­ni­skan ci­vil­ku­rage

Den vit­kläd­da lä­ka­ren mitt i för­öd­el­sen på Drott­ning­ga­tan i Stock­holm. Kvin­nan som lyf­ter en med­män­ni­ska i sä­ker­het di­rekt efter ter­ror­at­tac­ken. Hjäl­te­histo­ri­er­na sprids som en löp­eld över värl­den – och vi äls­kar dem. Män­ni­skor­na med ci­vil­ku­rage.

Hallands Nyheter - - Reportage - Lot­ta Eng­el­brekt­son son­dag@gp.se

Bag­her Hus­se­i­ni får skit av sin trä­na­re när han dy­ker upp till kväl­lens ak­ti­vi­te­ter. Trots att han är i tid hag­lar de syr­li­ga kom­men­ta­rer­na över ho­nom. Ami­ra Brown ste­gar fram, vän­der ryg­gen mot trä­na­ren och ger Bag­her Hus­se­i­ni en kram.

Det är trä­ning i ci­vil­ku­rage på Fri­lag­ret i Gö­te­borg.

– Det hand­lar in­te om att lä­ra sig bli hjäl­te, ut­an att vå­ga in­gri­pa när en upp­le­ver orätt­vi­sor, sä­ger Sara Ra­ja­bi, som är lokal­grupp­san­ord­na­re för för­e­ning­en Var­da­gens ci­vil­ku­rage i Gö­te­borg.

För­e­ning­en som star­ta­de som ett pro­jekt i Mal­mö 2015 har spri­dit sig till fle­ra or­ter i lan­det. Och se­dan någ­ra må­na­der till­ba­ka er­bjuds även trä­ning­en i Gö­te­borg. Var­je måndag träf­fas ung­do­mar i Fri­lag­ret och prak­ti­se­rar oli­ka tek­ni­ker i mo­det att sä­ga ifrån.

– De fles­ta av oss har upp­levt käns­lan nå­gon gång av att vi bor­de ha gjort nå­got, men in­te vå­ga­de. Men det går att öva på ci­vil­ku­rage, sä­ger Sara Ra­ja­bi.

MEN VAD IN­NE­BÄR egent­li­gen det ma­gis­ka or­det? Och var­för har vis­sa män­ni­skor lät­ta­re att age­ra än and­ra? Bri­an Pal­mer som är an­tro­po­log och re­li­gi­ons­ve­ta­re, har un­der­vi­sat i ci­vil­ku­rage och personligt ställ­nings­ta­gan­de vid Harvard i USA, Uppsa­la uni­ver­si­tet och Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

– De­fi­ni­tio­nen av ci­vil­ku­rage är un­ge­fär: att ta ris­ker för per­so­ner ut­an­för den eg­na fa­mil­jen och vänkret­sen el­ler för en ge­men­sam sak, som de­mo­kra­ti. Ci­vil­ku­rage är al­tru­is­tiskt mod ut­an per­son­lig vin­ning, för­kla­rar han.

Histo­ri­en är full av män­ni­skor som satt si­na liv på spel för att räd­da and­ra. Ma­hat­ma Gand­hi, Ra­oul Wal­len­berg, Ma­la­la Yousafzai… Trots att de ex­i­ste­rat i skil­da ti­de­varv och be­käm­pat oli­ka makt­struk­tu­rer har de en sak ge­men­samt. De vek in­te un­dan från vad de trod­de på, in­te ens när det blev rik­tigt far­ligt.

– Al­la möj­li­ga sor­ters män­ni­skor vi­sar ci­vil­ku­rage, bly­ga, ut­åt­rik­ta­de, fat­ti­ga och ri­ka. Men det finns en del möns­ter, bland an­nat är kvin­nor­na i ma­jo­ri­tet, sä­ger Bri­an Pal­mer.

UN­DER AND­RA VÄRLDS­KRI­GET vi­sa­de det sig att per­so­ner som ha­de mött and­ra kul­tu­rer och re­li­gi­o­ner un­der sin barn­dom, i stör­re ut­sträck­ning än and­ra, ris­ke­ra­de si­na liv för att hjäl­pa ju­dar un­dan för­in­tel­sen. Man kun­de ock­så se att en oauk­to­ri­tär upp­växt led­de till mind­re själ­visk­het.

Bri­an Pal­mer be­rät­tar att all forsk­ning vi­sar att på­tryck­ning­ar ut­i­från of­ta tar död på en in­re mo­ti­va­tion. Den som till ex­em­pel blir pres­sad att spe­la pi­a­no, ris­ke­rar att för­lo­ra all lust att ska­pa mu­sik.

– Därför är jag gans­ka över­ty­gad om att sko­lor med fo­kus på lyd­nad ut­veck­lar in­di­vi­der med mind­re ci­vil­ku­rage, sä­ger han.

Lä­ka­ren som släpp­te allt han ha­de för hän­der­na, grep sin akut­väs­ka och gav sig ut på ga­tor­na för att räd­da liv, har bli­vit en sym­bol för hjälte­mod efter ter­ror­at­tac­ken i Stock­holm. Själv sä­ger han i en in­ter­vju i Ex­pres­sen att ”Det fanns ing­en tid att kän­na räds­la”.

OCH DET ÄR just i kris­si­tu­a­tio­ner som män­ni­skor i förs­ta hand upp­vi­sar ci­vil­ku­rage. Krig, terror och na­tur­ka­ta­stro­fer som drab­bar många, fun­ge­rar of­ta som en sig­nal till vå­ra osjäl­vis­ka si­dor. Aku­ta till­stånd upp­munt­rar till ge­ne­ro­si­tet och med­mänsk­lig­het – och vi re­a­ge­rar spon­tant ut­an tan­ke på följ­der­na.

– Där­e­mot har lång­sik­ti­ga mål, som att få bukt med kli­mat­för­änd­ring­ar, in­te sam­ma ef­fekt. De mo­bi­li­se­rar in­te män­ni­skor på lik­nan­de sätt, kon­sta­te­rar Bri­an Pal­mer.

Ung­do­mar­na som sam­lats i Fri­lag­ret un­der mån­dags­kväl­len har al­la sam­ma läng­tan. De vill lä­ra sig oli­ka tek­ni­ker för att bli mo­di­ga­re i re­la­tion till sin om­giv­ning. Var­je till­fäl­le har ett gi­vet te­ma och del­ta­gar­na övar på att kom­ma till und­sätt­ning när de upp­le­ver orätt­vi­sor på till ex­em­pel spår­vag­nen, i sko­lan el­ler på job­bet.

– Vi trä­nar på att in­gri­pa i oli­ka si­tu­a­tio­ner med hjälp av roll­spel, ef­tersom vi vill le­va i ett sam­häl­le där vi vå­gar blan­da oss i, sä­ger Sara Ra­ja­bi.

Där­e­mot är hon no­ga med att på­pe­ka att det in­te finns nå­got rätt el­ler fel och att det in­te be­hö­ver hand­la om att ta ställ­ning ver­balt. Att vi­sa ci­vil­ku­rage i var­da­gen kan va­ra enk­la sa­ker som att dis­tra­he­ra en an­gri­pa­re ge­nom en häls­nings­fras, el­ler ba­ra vän­da ryg­gen till.

– Jag tror att vi be­und­rar män­ni­skor som gör nå­got, ef­tersom vi of­ta öns­kar att vi själ­va ha­de vå­gat läg­ga oss i, sä­ger Sara Ra­ja­bi.

Nu­me­ra blir många av ”hjäl-

”Al­la möj­li­ga sor­ters män­ni­skor vi­sar ci­vil­ku­rage, bly­ga, ut­åt­rik­ta­de, fat­ti­ga och ri­ka. Men det finns en del möns­ter, bland an­nat är kvin­nor­na i ma­jo­ri­tet”

BRI­AN PAL­MER

an­tro­po­log och re­li­gi­ons­ve­ta­re

tar­na” föl­je­tong­er i so­ci­a­la me­di­er och de­ras in­sat­ser delas i tu­sen­tal. Vi blir näs­tan li­ka rör­da över buss­chauf­fö­ren som stan­nar till för att hjäl­pa en pen­sio­när att kny­ta si­na sko­snö­ren – som över skol­flic­kan som blir skju­ten i hu­vu­det när hon krä­ver att få fort­sät­ta att gå i sko­lan.

– I en värld som präglas av bru­ta­li­tet och li­dan­de, blir vi påmin­da om män­ni­skans stor­het. De här per­so­ner­na fun­ge­rar som en oer­hörd in­spi­ra­tion, sä­ger an­tro­po­lo­gen Bri­an Pal­mer.

OM AND­RA KAN ut­fö­ra så här osjäl­vis­ka hand­ling­ar, kanske det ock­så är möj­ligt för mig?

Tan­ken ing­er bå­de en öns­kan och fruk­tan.

– Många vill en­ga­ge­ra sig i oli­ka frå­gor, ef­tersom de vill kän­na att de har haft ett me­nings­fullt liv. Att ha be­tytt nå­got för and­ra, är ett kvit­to på att ha levt fullt ut, me­nar Bri­an Pal­mer.

AT­TAC­KEN PÅ Drott­ning­ga­tan i Stock­holm har säl­lat Sve­ri­ge till and­ra terrordrab­ba­de län­der och vi kän­ner oss in­te läng­re li­ka tryg­ga som för­ut. Det vi ald­rig trod­de skul­le kun­na hän­da i vårt tryg­ga lil­la hörn av värl­den, in­träf­fa­de en helt van­lig fre­dags­ef­ter­mid­dag mitt i hu­vud­sta­den.

Men hur hän­del­sen har för­änd­rat oss på ett dju­pa­re plan kan ba­ra fram­ti­den ut­vi­sa.

Til­lit är näm­li­gen en vik­tig in­gre­di­ens när det kom­mer till ci­vil­ku­rage.

– Jäm­fört med and­ra na­tio­na­li­te­ter har skan­di­na­ver ex­cep­tio­nellt stor til­lit till and­ra. De tror att de fles­ta män­ni­skor är go­da och är­li­ga, sä­ger Bri­an Pal­mer.

Den som frå­gar nå­gon från ett kon­flikt­drab­bat land om det går att li­ta på and­ra per­so­ner får näs­tan all­tid ett solklart nej till svar. Svens­kar­na där­e­mot, sva­rar of­tast ett li­ka själv­klart ja på sam­ma frå­ga. Var­för skul­le de in­te kun­na li­ta på and­ra?

– Til­lit är en fan­tas­tisk re­surs. Därför upp­le­ver jag att lä­get när det gäl­ler ci­vil­ku­rage är re­la­tivt sta­bilt i Sve­ri­ge och i öv­ri­ga Skan­di­na­vi­en. Men det är finns na­tur­ligt­vis inga ga­ran­ti­er, sä­ger Bri­an Pal­mer.

Bild: NICK­LAS ELMRIN

CI­VIL­KU­RAGE. ”Jag tror att vi be­und­rar män­ni­skor som gör nå­got, ef­tersom vi of­ta öns­kar att vi själ­va ha­de vå­gat läg­ga oss i, ”sä­ger Sara Ra­ja­bi, mitt i bil­den. Här trä­nar hon och Sasha Kli­ko­vac, Oliwer Hägglund, Bag­her Hus­se­i­ni och Ami­ra Brown på att stå upp för and­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.