Hon tror att jag kissar i blommorna

Det finns dagar som börjar 04.00. Man slår upp ögonen och tänker: ”Jag har glömt att ringa Mats”. Kan ersättas med ”Glömt maila Sofia”, ”Glömt skicka in registreringsbevis om ägarbyte på bilen” eller ”Glömt föräldramötet”. Men den här gången var det Mats.

JAG ÄR INTE dum. Jag fattar även i vargtimmen att det här kommer jag inte komma ihåg om två timmar när klockan ringer. Så jag famlar bredvid sängen efter en penna och skriver MATS med stora bokstäver på handen. Inte för att jag tittade på min hand när jag vaknade. Jag hade – som alla morgnar – fullt upp med att inte dö av chock över att jag måste gå upp.

Men sen ställde jag mig i badrummet och möttes av min spegelbild. MATS stod det med stora bokstäver över halva min kind. I blått bläck som inte gick att tvätta bort. Så går det när man har handen under kinden när man sover. Å andra sidan kom jag ihåg att ringa honom.

ANNARS DÅ? JO, annars är det Kärcher-tid i kvarteret. Alla grannar fejar och putsar med olika maskiner. I vår trädgård är både släp0kärra och cykelskjul – plus lite allmän yta här och där – fulla av MÖG. Trädgårdsavfallsmög och gammalt renoveringsmög och vanligt odefinierat mög.

Ett fruktträd är beskuret, de andra rasslar ystert med sina vattenskott. Är så trött på det. VARFÖR kan jag aldrig bli vuxen på riktigt? Och ha en mög-fri trädgård? Beskurna fruktträd? Ett Kärcherskrubbat altangolv?

Det finns de som menar att detta skulle vara fullt möjligt även för mig om jag inte tillbringade så mycket tid i soffan, läsandes och slösurfandes på mobilen. Men jag vet inte. Tycker det låter som en icke evidensbaserad teori.

MED EN SAK har jag! Alla mina flera meter fönsterbrädor i köket är fulla av grönskande och knoppande pelargoner. Prunk är bara förnamnet. Det är det enda trädgårds/blomsterarbete jag gör: att vinterförvara och beskära och plantera om pelargonierna, år efter år, men satan i gatan vad jag är bra på det!

Så bra att den trädgårdsutbildade väninnan misstänker att jag kissar i dem. Eller i alla fall vattnar dem med min urin. (Det ultimataste av alla ultimata pelargon-växt-kurer.)

Men det gör jag inte. Givetvis. Inte.

DESSUTOM SKULLE EN sådan vana vara alldeles för svår för mig att hålla reda på. Skulle glömma av det hela tiden. Sitta på toan och torka mig och bara ”Neeej, det här skulle ju pelargonierna ha!” Jag skulle kunna skriva upp det på handen förstås. Eller kinden för all del.

"MATS stod det med stora bokstäver över halva min kind. I blått bläck som inte gick att tvätta bort"