Hon tror att jag kis­sar i blom­mor­na

Hallands Nyheter - - Livets Gång - CECILIA WERNER Rök­fri copy med (för) många barn

Det finns da­gar som bör­jar 04.00. Man slår upp ögo­nen och tän­ker: ”Jag har glömt att ringa Mats”. Kan er­sät­tas med ”Glömt mai­la Sofia”, ”Glömt skic­ka in re­gi­stre­rings­be­vis om äg­ar­byte på bi­len” el­ler ”Glömt för­äld­ra­mö­tet”. Men den här gång­en var det Mats.

JAG ÄR IN­TE dum. Jag fat­tar även i varg­tim­men att det här kom­mer jag in­te kom­ma ihåg om två tim­mar när kloc­kan ring­er. Så jag fam­lar bred­vid säng­en ef­ter en pen­na och skri­ver MATS med sto­ra bok­stä­ver på han­den. In­te för att jag tit­ta­de på min hand när jag vak­na­de. Jag ha­de – som al­la morg­nar – fullt upp med att in­te dö av chock över att jag mås­te gå upp.

Men sen ställ­de jag mig i bad­rum­met och möt­tes av min spe­gel­bild. MATS stod det med sto­ra bok­stä­ver över hal­va min kind. I blått bläck som in­te gick att tvät­ta bort. Så går det när man har han­den un­der kin­den när man so­ver. Å and­ra si­dan kom jag ihåg att ringa ho­nom.

AN­NARS DÅ? JO, an­nars är det Kär­cher-tid i kvar­te­ret. Al­la gran­nar fe­jar och put­sar med oli­ka ma­ski­ner. I vår träd­gård är bå­de släp0kär­ra och cy­kel­skjul – plus li­te all­män yta här och där – ful­la av MÖG. Träd­gårds­av­fallsmög och gammalt re­no­ve­rings­mög och van­ligt ode­fi­ni­e­rat mög.

Ett frukt­träd är be­sku­ret, de and­ra rass­lar ys­tert med si­na vat­ten­skott. Är så trött på det. VAR­FÖR kan jag ald­rig bli vux­en på rik­tigt? Och ha en mög-fri träd­gård? Beskur­na frukt­träd? Ett Kär­cher­skrub­bat al­tan­golv?

Det finns de som me­nar att det­ta skul­le va­ra fullt möj­ligt även för mig om jag in­te till­bring­a­de så myc­ket tid i sof­fan, läsan­des och slö­sur­fan­des på mo­bi­len. Men jag vet in­te. Tyc­ker det lå­ter som en ic­ke evi­dens­ba­se­rad te­o­ri.

MED EN SAK har jag! Al­la mi­na fle­ra me­ter föns­ter­brä­dor i kö­ket är ful­la av gröns­kan­de och knop­pan­de pe­lar­go­ner. Prunk är ba­ra för­nam­net. Det är det en­da träd­gårds/bloms­ter­ar­be­te jag gör: att vin­ter­för­va­ra och be­skä­ra och plan­te­ra om pe­lar­go­ni­er­na, år ef­ter år, men sa­tan i ga­tan vad jag är bra på det!

Så bra att den träd­gårds­ut­bil­da­de vä­nin­nan miss­tän­ker att jag kis­sar i dem. El­ler i al­la fall vatt­nar dem med min urin. (Det ul­ti­ma­tas­te av al­la ul­ti­ma­ta pe­lar­gon-växt-ku­rer.)

Men det gör jag in­te. Gi­vet­vis. In­te.

DESS­UTOM SKUL­LE EN så­dan va­na va­ra all­de­les för svår för mig att hål­la reda på. Skul­le glöm­ma av det he­la ti­den. Sit­ta på to­an och tor­ka mig och ba­ra ”Ne­e­ej, det här skul­le ju pe­lar­go­ni­er­na ha!” Jag skul­le kun­na skri­va upp det på han­den för­stås. El­ler kin­den för all del.

"MATS stod det med sto­ra bok­stä­ver över hal­va min kind. I blått bläck som in­te gick att tvät­ta bort"

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.