Om met­ro­sex­u­a­li­tet på lands­byg­den

Hallands Nyheter - - Kultur & Nöje - BJÖRN GUNNARSSON kul­tur@hn.se

LAN­DET INUTI Rikste­a­tern och Folk­te­a­tern Gäv­le­borg Ma­nus: Joakim Rin­då, Mat­ti­as Brunn, Victor Wi­gardt, Mår­ten An­ders­son Re­gi: Joakim Rin­då Sce­no­gra­fi: Char­lot­ta Nylund Med­ver­kan­de: Mat­ti­as Brunn, Victor Wi­gardt, Mår­ten An­ders­son Te­a­ter Hal­land Varberg 27 april Lan­det inuti spe­las på Frölun­da kul­tur­hus 9-10 ju­ni för den som vill se.

Att sam­la in ”van­li­ga” män­ni­skors rös­ter och gö­ra te­a­ter av dem är högs­ta trend i sam­ti­da scen­konst. Till ex­em­pel Te­a­ter Hal­lands på­gåen­de Hal­land Lo­ve Sto­ri­es-pro­jekt. Folk­te­a­tern Gäv­le­borg och Rikste­a­terns ”Lan­det inuti” är ett likar­tat pro­jekt. Det är in­te de­vi­sing, skå­de­spe­la­re ge­stal­tar rös­ter­na, sa­ges­per­so­ner­na spe­lar in­te sig själ­va.

Te­mat är att va­ra ho­mo­sex­u­ell på lands­byg­den. El­ler rentav gles­byg­den. Or­ter som Ki­ru­na, Åm­se­le, Gno­sjö, Eds­byn och Keb­ne­ka­i­se fjäll­sta­tion skym­tar för­bi.

DET FINNS FÖR­STÅS många fall­gro­par i ett så­dant pro­jekt. Men tea­met bakom fö­re­ställ­ning­en lyc­kas und­vi­ka dem al­li­hop, till ex­em­pel för­do­men att ho­mo­fo­bi och hat­brott skul­le va­ra van­li­ga­re på lan­det än i stan. Visst in­ne­hål­ler nå­gon be­rät­tel­se er­in­ring­ar om sön­derskur­na bildäck och rop om ”bög­jä­vel”. Men för det mesta är det väl­digt vack­ra be­rät­tel­ser om to­le­rans och kär­lek. Ho­mo­sex­u­a­li­tet, el­ler met­ro­sex­u­a­li­tet, är in­te li­ka med stor­stads­nor­men. Pri­de finns även på små­or­ter.

En li­ten Norr­lands­scha­blon i form av ett bög­skämt kom­mer dock med: när byg­dens son job­bar på just Keb­ne­ka­i­se fjäll­sta­tion tror han att al­la gäs­ter flir­tar med ho­nom. Men det be­ror ba­ra på att de ta­lar stock­holms­ka och upp­trä­der ur­bant be­le­vat, in­te som ord­kar­ga norr­bott­ning­ar med and­ra ord.

BERÄTTELSERNA RÖR SIG kring ett do­mi­ne­ran­de äm­ne, likar­tat för all gles­bygdser­fa­ren­het: va­let mel­lan att stan­na kvar el­ler flyt­ta till stor­s­tan. Att kän­na sig en­sam och sö­ka sig till tät­be­bygg­da trak­ter för att chan­sen att fin­na en livspart­ner ökar där är en ge­nom­gå­en­de er­fa­ren­het. ”Norr om Daläl­ven” finns ba­ra nä­tet och dej­ting­ap­par.

Än­då är det kvar­stan­nar­na som do­mi­ne­rar i fö­re­ställ­ning­ens röst­kol­lage. Bor­ta bra men hem­ma bäst. Nå­gon flyt­tar till­ba­ka av grö­na vå­gen-skäl, and­ra upp­skat­tar na­tu­ren och att just få kän­na sig som hem­ma där man är hem­ma. Att al­la kän­ner al­la ute på lan­det är in­te, som man skul­le kun­na tro, en käl­la till skval­ler, ut­an en käl­la till trygg­het och hem­hö­rig­het. Just det sist­nämn­da, att få va­ra sig själv och le­va sitt liv - in­te ”vif­ta med regn­bågs­flag­gan he­la ti­den” - räk­nas som en för­del med lands­byg­den.

Att flyt­ta till stor­s­tan kanske in­te hand­lar så myc­ket om stör­re ut­bud av po­ten­ti­el­la part­ners, som va­let mel­lan att gö­ra kar­riär el­ler att för­bli tro­gen mot sig själv. Det är sna­ra­re en klass­frå­ga än en hb­tqfrå­ga. Al­la mås­te in­te bli ju­ris­ter och dan­sa i ne­on på Stu­re­plan. Det rik­ti­ga li­vet mås­te in­te fin­nas nå­gon an­nan­stans.

”Att flyt­ta till stor­s­tan kanske in­te hand­lar så myc­ket om stör­re ut­bud av po­ten­ti­el­la part­ners, som va­let mel­lan att gö­ra kar­riär el­ler att för­bli tro­gen mot sig själv. Det är sna­ra­re en klass­frå­ga än en hb­tq-frå­ga. Al­la mås­te in­te bli ju­ris­ter och dan­sa i ne­on på Stu­re­plan. Det rik­ti­ga li­vet mås­te in­te fin­nas nå­gon an­nan­stans”

GESTALTNINGEN ÄR LYSANDE, trots att det mesta är mo­no­log el­ler di­a­log. Skå­de­spe­lar­na är mitt bland publi­ken, sa­longslju­set lig­ger up­pe he­la fö­re­ställ­ning­en: det är öpp­na kort och när­het. In­te myc­ket kropps­spel, det i stort sett en­da sce­nis­ka som hän­der är att skå­de­spe­lar­na strör ut jord på scen­gol­vet och plan­te­rar tall­plan­tor: en fin sym­bo­lik för att ryc­ka upp si­na röt­ter el­ler för­bli rot­fast.

NÅG­RA BE­RÄT­TEL­SER HAND­LAR om att träf­fa nå­gon: det första mö­tet, käns­lan av pin­sam­het på första dej­ten, men ock­så så­ri­ga upp­brott och att bli läm­nad. Kanske är det av­sikt­ligt, kanske in­te. Men fö­re­ställ­ning­ens slut­re­sul­tat är ett slags nor­ma­li­se­ring av norm­bry­ta­ren. Det ex­i­sten­ti­el­la lä­get är knap­past så väl­digt myc­ket an­norlun­da be­ro­en­de på sex­u­ell lägg­ning. In­te så väl­digt myc­ket skil­jer ho­mo från he­te­ro, in­te så myc­ket som skill­na­den mel­lan bort­flyt­ta­re och hem­vän­da­re. På det he­la ta­get är Lan­det inuti en ge­ne­röst gi­van­de, fan­tas­tiskt väl­spe­lad och väl av­stämd fö­re­ställ­ning.

Bild: MAR­TIN BRUNN

ETT OCH AN­NAT ROP OM BÖG­JÄ­VEL. Lan­det inuti är en fö­re­ställ­ning från Rikste­a­tern som hand­lar om bort­flyt­ta­re och hem­vän­da­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.