Allt ligger under huden, egentligen

Mitt i midvintermörka vintern fick jag en röd vattenkanna. Inte så där milt röd. Utan väldigt röd. Som sommarblommande vallmo ungefär. Jag bar ut den i den gråvinter-vissna trädgården och undrade om det här nånsin kunde bli bra. Det var som om den liksom inte hörde dit. Jag borde önskat mig en grå tänkte jag. Zink. Det blir aldrig fel.