Re­bel­len som kom in från ky­lan

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - JOHAN LINDQVIST

ROCK

HEN­RIK BERGGREN Wolf’s he­art (Wo­ah dad)

”Det lå­ter myc­ket Bro­der Da­ni­el. För­stås. Men in­te li­ka bom­bas­tiskt, ut­an sprö­da­re, skö­ra­re.”

Hen­rik Berggren har på någ­ra vec­kor gått från att va­ra en flyk­tig skug­ga i ögonvrån på nå­gon av sta­dens ga­tor till att bli över­allt när­va­ran­de. Plöts­ligt finns han i al­la ka­na­ler, på al­la tid­nings­si­dor och det är långa in­ter­vju­er om sorg, iso­le­ring och sjuk­dom. Al­la vill ve­ta hur Hen­rik Berggren mår – egent­li­gen. Som lä­sa­re kän­ner jag mig till slut li­te obe­kväm, som att jag våld­gäs­tat Hen­rik, sam­ti­digt som jag pa­ra­dox­alt nog ock­så upp­le­ver mig en smu­la trängd.

In­te minst för att så på­fal­lan­de li­te hand­lar om mu­si­ken. Vil­ket är märk­ligt med tanke på att al­la sva­ren finns där, i lå­tar­na. De är el­va styc­ken till an­ta­let, kloc­kar in på sam­man­lagt 45 mi­nu­ter men har ta­git åra­tal att få fär­di­ga. Gi­vet­vis för att Hen­rik Berggren in­te va­rit frisk, men sä­kert ock­så för att det rim­li­gen krävts ett idogt ar­be­te att han­te­ra li­vet, tex­ter­na och mu­si­ken ef­ter Bro­der Da­ni­el.

Många and­ra ar­tis­ter ha­de valt att för­sö­ka hit­ta ett helt nytt ut­tryck, ett an­nat sätt att pre­sen­te­ra sig själv. Men Hen­rik Berggren ser ut som att han klev ner från sce­nen i Slotts­sko­gen den där märk­li­ga au­gus­ti­nat­ten och se­dan ba­ra fort­satt vand­ra till dess att han kom fram till de här lå­tar­na. Bd-log­gan sit­ter kvar på jeansjac­kan, det glitt­rar runt ögo­nen.

DET BÖR­JAR MED call and re­spon­se-sång och ett ener­giskt driv i Hold on to your dreams. Det lå­ter myc­ket Bro­der Da­ni­el. För­stås. Men in­te li­ka bom­bas­tiskt, ut­an sprö­da­re, skö­ra­re. Wild child är skönt syn­tig och har näs­tan li­te schla­ger­käns­la. Tex­ten vri­der och vän­der på rock­stjär­ne­my­ten, ”So­me­ti­mes I think I’m just a big mista­ke. And now I’m wor­se off than what I tri­ed to es­cape”, sjung­er Berggren och ju läng­re in i ski­van vi kom­mer desto tyd­li­ga­re blir det att mu­si­ken har för­dju­pats, för­änd­rats, för­äd­lats.

RUN, ANDY, RUN hand­lar för­stås om An­ders Göt­h­berg och det gör ont att lyss­na men åh vil­ken fin flick­poplåt, som kid­nap­pad från ett färg­glatt, ti­digt 60-tal, det är. Thirst for li­fe och Co­me mom­my ta­ke my hand är svet­tig 70-tals­rock och I need pro­tec­tion lå­ter som nå­got han har smyglyss­nat på ge­nom dör­ren till Sound­track of Our Li­ves stu­dio.

För re­bel­len är ti­den den främs­ta fi­en­den. Stag­na­tion är en omöj­lig tanke, upp­ro­ret får in­te mat­tas. Då ur­hol­kas re­bel­lens upp­gift och vad åter­står då? Bro­der Da­ni­el hand­la­de om att skri­ka sig till en vack­ra­re och san­na­re värld, som al­ter­na­tiv till li­ven som lev­des i kon­tors­hu­sen och vil­la­kvar­te­ren. Ett al­ter­na­tivt sam­man­hang för dem som stod vid si­dan av.

Hen­rik Berg­grens per­spek­tiv har in­te änd­rats men den ti­di­ga­re hårt knut­na han­den har öpp­nats. Berggren har lagt ned vap­nen och vill in i vär­men, in i ge­men­ska­pen. Det fa­sci­ne­ra­de för­ak­tet i BD:S störs­ta ant­hems har bytts mot en vil­ja att till­hö­ra, att bli ac­cep­te­rad och till och med äls­kad. Så har det för­stås egent­li­gen va­rit he­la ti­den, men nu finns in­te läng­re tid att fäk­tas.

Så har ock­så mu­si­ken bli­vit mju­ka­re. Kanske till och med me­del­ål­ders i be­ty­del­sen mitt i li­vet och med in­sik­ten om att det är and­ra halv­lek nu. Då finns det ba­ra tid för oss. Och för san­ning­ar. Mu­sik som ma­nar till för­so­ning, in­te upp­ror.

Bild: SÖ­REN HÅKANLIND

TILL­BA­KA. ”Hen­rik Berg­grens per­spek­tiv har in­te änd­rats men den ti­di­ga­re så hårt knut­na han­den har öpp­nats”, skri­ver GP:S re­cen­sent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.