All­si­dig trä­ning – och en re­jäl läxa

En av vå­ra mest folk­kä­ra mo­tions­for­mer, som i prin­cip al­la kan ut­ö­va. Sam­ti­digt är badminton en trä­nings­form som blir vä­sent­ligt ro­li­ga­re om man ba­ra lär sig någ­ra knep. Puls-re­por­tern Mag­nus Carlsson har gått en match mot en av Sveriges mest me­ri­te­ra­de b

Hallands Nyheter - - Puls - Mag­nus Carlsson puls@gp.se

Har man en gång hört lju­det från en sten­hård smash som träf­far en äk­ta fjä­der­boll är det svårt att vil­ja gö­ra nå­got an­nat än att spe­la badminton i res­ten av sitt liv. Lju­det av den hår­da smäl­len, följt av ett milt su­san­de är lätt be­ru­san­de.

Badminton kan spe­las med två ty­per av bol­lar. Är man ny­bör­ja­re spe­lar man of­tast med bil­li­ga plast­bol­lar, me­dan den med am­bi­tio­ner spe­lar med pre­mi­um­bol­lar, där gäss fått off­ra si­na fjäd­rar för att vi spe­la­re ska få en ro­li­ga­re upp­le­vel­se.

PÅ AND­RA SI­DAN nät har jag den här da­gen en av Sveriges mest me­ri­te­ra­de bad­min­ton­spe­la­re, vil­ket gör att det så klart är rik­ti­ga fjä­der­bol­lar som an­vänds. Jo­nas Herr­gårdh har själv spe­lat badminton på högs­ta ni­vå, men han har ock­så va­rit för­bunds­kap­ten i många år, för så­väl det schwei­zis­ka som det svens­ka lands­la­get. Kort sagt: han är en bad­da­re på badminton.

Mitt mål för da­gen: Vi ska spe­la en tre-se­ta­re, och jag ska längs vägen för­sö­ka ta minst en po­äng. Lätt, tän­ker du. Tes­ta själv att gå en match mot Jo­nas, sä­ger jag. Har man en gång lärt sig badminton or­dent­ligt så ver­kar det sit­ta för all fram­tid.

– Badminton är en så­dan där id­rott där det verk­li­gen kan lö­na sig att ta en lek­tion. Om man ba­ra har nå­gon som kan ge li­te tips på små sa­ker att tän­ka på, så blir re­sul­ta­tet ge­nast myc­ket bätt­re, sä­ger Jo­nas, och fort­sät­ter:

– För att lä­ra sig tek­ni­ken i badminton blir det som bäst om man lär sig när man är nå­gon­stans mel­lan sju och tolv år. Det är säl­lan man får nå­gon per­fekt tek­nik om man bör­jar se­na­re. Och själv bör­ja­de jag när jag var tio, så jag har va­rit med ett tag.

DET ÄR IN­TE många som tän­ker på det, men badminton är ut­an tve­kan en av vå­ra störs­ta trä­nings­for­mer. En­ligt Jo­nas Herr­gårdh är cir­ka 25 000 per­so­ner med­lem­mar i Svens­ka Bad­min­ton­för­bun­det, men de fles­ta som spe­lar är in­te med­lem­mar i nå­gon för­e­ning. En­ligt Jo­nas är en van­lig siff­ra som cir­ku­le­rar att 300 000 svens­kar spe­lar badminton var­je vec­ka.

– Som mo­tions­form be­trak­tat är badminton otro­ligt bra, sä­ger Jo­nas Herr­gårdh. Det är en all­si­dig trä­nings­form där man trä­nar ut­hål­lig­het och snabb­het på sam­ma gång. Men det är ock­så en sport där det är väl­digt lätt att få till ett bra spel, det krä­ver in­te nå­gon hög grund­ni­vå. Tar man till ex­em­pel tennis så får man läg­ga myc­ket tid på att sam­la bol­lar. I badminton kan man läg­ga mer tid på att fak­tiskt ha spe­let igång.

När jag plug­ga­de för många år se­dan var badminton den per­fek­ta stu­dentspor­ten; bra trä­ning, lå­ga pri­ser och för den som har ett flex­i­belt sche­ma finns det i prin­cip all­tid le­di­ga ba­nor att till­gå.

NU FÅR JAG sli­ta fruk­tans­värt hårt för att för­sö­ka mat­cha Jo­nas – och till en bör­jan tar jag än­då inga po­äng. Ha­de vi haft publik ha­de de tro­li­gen sett en tyd­lig skill­nad i att jag spring­er som en idi­ot kors och tvärs över ba­nan, me­dan Jo­nas står li­te be­kvämt i mit­ten på sin plan­hal­va där han ko­or­di­ne­rar si­na bol­lar från hörn till hörn.

– Badminton hand­lar fram­förallt om två sa­ker: Tek­nik och fot­ar­be­te. Du be­hö­ver ha en bra tek­nik på al­la ty­per av slag, vil­ket du ock­så får i takt med att du spe­lar. Men du mås­te ock­så ha ett bra fot­ar­be­te, du mås­te rö­ra dig bra på ba­nan. Och ju snab­ba­re spe­let går desto hög­re blir kra­ven på fot­ar­be­tet, sä­ger Jo­nas, och fort­sät­ter:

– Om man för­enklar det kan man sä­ga att en ny­bör­ja­re spring­er runt på pla­nen, me­dan en van bad­min­ton­spe­la­re rör sig med ett ef­fek­tivt fot­ar­be­te. Jag har mitt spel­cent­rum i mit­ten och där­i­från kan jag täc­ka he­la ba­nan med max två steg.

FÖRS­TA SET BLIR en re­gel­rätt upp­vis­ning. Jo­nas skic­kar runt mig på ba­nan tills han trött­nar, då kom­mer en smash el­ler en stopp­boll och det är ge­nast tack och god natt. Men mot slu­tet av se­tet har jag fak­tiskt li­te flyt, då Jo­nas ef­ter en kor­ta­re du­ell lyc­kas slå ut bol­len. Det blir å and­ra si­dan min en­da po­äng i se­tet, som slu­tar 21–1 till Jo­nas för­del.

Att slå ut bol­len är dock in­te myc­ket att skäm­mas för, me­nar Jo­nas. Vill man spe­la badminton ef­fek­tivt ska man ut­nytt­ja he­la ba­nan, och då är det bäs­ta som kan hän­da att man slår bol­len he­la vägen till mot­stån­da­rens bas­lin­je. Och att man då ibland slår ut bol­len är ett tec­ken på att man lig­ger på mar­gi­na­len.

– Ny­bör­ja­re kan ha svårt att ut­nytt­ja he­la ba­nan, ef­tersom man in­te har sam­ma pre­ci­sion som en ru­ti­ne­rad spe­la­re, för­kla­rar Jo­nas. Men en bra rikt­lin­je som vi bru­kar lä­ra ut är att tän­ka på hur många gång­er man har sla­git ut. Har man in­te sla­git ut en en­da boll har man för­mod­li­gen spe­lat li­te för sä­kert, och då kan man för­sö­ka slå dem li­te läng­re.

DET ÄR DAGS för and­ra set. Mönst­ret upp­re­par sig. Jo­nas di­ri­ge­rar, jag spring­er runt. Jo­nas smash­ar, jag ploc­kar bol­lar. Men ef­ter ett tag slår han ut bol­len igen och jag har fått en till ef­ter­läng­tad po­äng. Li­te se­na­re lyc­kas jag till och med få in en stopp­boll ock­så, vil­ket gör att jag läm­nar and­ra set med siff­ror­na 21–2.

Ef­ter två set är jag mör. Svet­ten rin­ner, pul­sen pum­par och be­nen pro­te­ste­rar. Al­la ut­falls­steg mot nä­tet för att för­sö­ka fånga Jo­nas stopp­bol­lar bör­jar stra­ma re­jält. En­ligt Jo­nas är dock in­te ska­dor så van­ligt som man kan tro in­om badminton.

– Visst hän­der det att häl­se­nor

och knän drab­bas, sä­ger Jo­nas. Men det är säl­lan på mo­tions­ni­vå. Tar man det li­te mer lugnt och stä­dat bru­kar det in­te va­ra någ­ra pro­blem. Ska­dor drab­bar fram­förallt per­so­ner som va­rit eli­tak­ti­va i nå­gon an­nan sport och se­dan pro­var på badminton. Då har de kanske bris­ter i sin tek­nik och i sitt fot­ar­be­te, men de har en djä­vulsk vil­ja och vin­nar­in­stinkt. Det gör att de in­te in­ser si­na be­gräns­ning­ar.

Säl­lan har jag känt mig så tyd­ligt pla­ce­rad i en risk­grupp, men jag över­ta­lar än­då Jo­nas att stäl­la upp på ett tred­je set. Re­dan på and­ra bol­len tar jag en po­äng. Snart får jag en till, och in­nan se­tet är slut kni­per jag en tred­je po­äng, och da­gens match slu­tar allt­så 21–1, 21–2, 21–3 till Jo­nas fa­vör.

To­talt sex po­äng. Kan lå­ta li­te. Men det är up­pen­bart att tren­den är po­si­tiv.

Näs­ta gång tar jag ho­nom.

”Badminton hand­lar fram­förallt om två sa­ker: Tek­nik och fot­ar­be­te”

JO­NAS HERR­GÅRDH

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.