Hård debatt inför valet
Ekonomin och Irans öppenhet mot omvärlden är de stora stridsfrågorna
Hög arbetslöshet och investeringar som dröjer – Irans hårt prövade befolkning väntar otåligt på att vardagen ska bli bättre.
President Hassan Rohani är ändå favorit att vinna nästa veckas val, där ekonomin och Irans öppenhet mot omvärlden avgör.
I ett medelklassområde i centrala Teheran bor Sulmaz med sin syster och mamma. Hon driver ett litet konsultbolag som hjälper iranska företag att exportera bland annat cement, en vara som Iran är en av världens största producenter av.
– Det är fortfarande svårt efter sanktionerna, eftersom vi inte kan göra affärer i dollar. När vi handlar med Indien och Bangladesh använder vi deras valutor. Men en del företag handlar bara i dollar. Då får vi gå via Dubai eller Oman, säger den 35-åriga företagaren.
Det har dock börjat ljusna, tycker hon.
– Regeringen gör en del för att underlätta för exportföretag. Vissa skatter har slopats och byråkratin förenklats.
Lillasyster Azize är utbildad arkitekt, men i likhet med många andra unga iranier jobbar hon inte med det hon pluggat till. Arbetslösheten bland unga är nära 30 procent.
– Konkurrensen är så hård. Det påverkar arbetsvillkoren och lönerna, säger Azize, som i stället jobbar för ett utländskt e-handelsbolag.
Arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen står i centrum för Irans presidentval den 19 maj. Efter tio år med hårda sanktioner, som lyftes 2016 i och med kärnte knik avtalet, har landet en lång väg att gå.
Den sittande presidenten Hassan Rohani kritiseras för att inte mer har hänt under hans fyra år. Trots det är han favorit till att vinna. Men han utmanas av flera högerkandidater som anklagar honom för att ha sålt ut Iran till Väst.
Retoriken är hård, men i valdebatten har det framkommit att ingen kandidat tänker försöka backa från avtalet med väst. Motståndarna vill däremot fokusera mindre på att locka utländ- ska investeringar till Iran, och mer på Irans interna angelägenheter. En linje som stöds av konservativa väljare, som finns inte minst bland fattiga iranier.
Den linjen går inte hem hos stora delar av den välutbildade medelklassen, där stödet för Rohani är stort.
Den 27-årige ingenjören Mohammed, som dricker te med kusinen Adib på ett hippt kafé i de välbärgade delarna av Teheran, säger att utländska investeringar är ett måste för att Iran ska utvecklas.
– Det har blivit bättre, men effekten för vanligt folk syns inte än. Det var så dåligt efter Ahmadinejad (den tidigare presidenten). Det är svårt att vända en sådan situation. Ingen annan hade gjort det bättre än Rohani, säger han.
Till skillnad mot för fem– sex år sedan känner Adib sig optimistisk om framtiden. Det vände när Rohani blev vald till president 2013.
– Innan hade jag tänkt försöka flytta till ett annat land. Men vi är ändå oroliga för situationen. USA är väldigt instabilt nu, säger han.
Trumpregeringen har aviserat att kärnt eknikavta let ska granskas. Och även om avtalet inneburit att Iran kan exportera olja och göra affärer med väst igen, finns fortfarande sanktioner som USA kopplar till Irans stöd åt terrorism.
Det påverkar möjligheten till finansiella transaktioner till och från Iran, något som hittills har avskräckt många utländska företag.
Att få igång den inhemska industrin igen är en nyckelfråga för Irans framtid, anser Sulmaz.
– Det är då vi skapar jobb, så att människor får råd att konsumera och vi kan få pengar att börja cirkulera i ekonomin. I dag importerar vi mycket från Kina som vi skulle kunna producera själva, säger hon.
Hon ser mycket som borde locka utländska investerare: Arbetskostnaden är låg, det finns tillgång till råvaror och bränsle är billigt.
– Men företagen måste våga investera. Jenny Petersson/tt