Nu styr lusten för Anders Södergren
JUBILAREN: SKIDÅKAREN ÄR NÖJD MED SIN KARRIÄR
Han må ha trappat ned på träningstimmarna men den folkkära tävlingsåkaren från Näcktjärn i Mo, Söderhamn, gillar fortfarande att spänna på sig skidorna och ställa sig på startlinjen emellanåt. Det har han gjort också den senaste vintersäsongen, senast i femmilen på SM i Umeå. Där slutade han femma. Inte dåligt för någon som numera kallar sig motionär.
När han nu knyter ihop säcken efter åren på elitnivå kan han känna sig nöjd. Inte bara med idrottsresultaten utan med erfarenheterna vid sidan om, som gör att han ser skidåkarkarriären som en lång utbildning.
– Jag har haft fantastiska upplevelser under åren, och kunnat försörja mig på det jag gillar mest i fråga om aktiviteter. Det är få förunnat att kunna leva på sin hobby.
ANDERS SÖDERGREN HAR gjort sig känd som en målmedveten och envis tävlingsmänniska som åker med äkta skidglädje, på träningspass såväl som på tävlingar. Omskriven inte bara för sina prestationer utan för sin popularitet hos publiken. Han har också tillhört de mer otursförföljda vad gäller skador och sjukdomar.
Åren före Os-guldet var han med om en punkterad lunga, testikelcancer, diskbråck och sju veckors frånvaro på grund av ett virus strax före jul 2009. Ändå lyckades han uppnå de flesta av sina mål under karriären. Förutom världscupsegrarna, två vinster i Holmenkollens femmil och Vm-medaljerna kan han stoltsera med lika många individuella Sm-guld som Moranisse.
ANDERS SÖDERGREN växte upp under trygga omständigheter i ett litet samhälle med stöttande föräldrar och en tvillingbror, Pär, som till en början också tränade skidor. Var ni en idrottsintresserad familj?
– Ja, det var vi ju. Men jag har aldrig blivit pressad och hetsad att träna och tävla, utan det har varit på egna villkor hela tiden. Mycket stöttning men ingen galen idrottsförälder. Jag tror det är viktigt att man får välja själv. Man märker att många som har blivit väldigt pressade när de var små lägger av tidigt.
Han trivdes bra hemma och brydde sig inte om att söka något skidgymnasium. Han var ingen ungdomsstjärna, men hade ett bra gäng att träna med och utvecklades sakta men säkert. Sedan gjorde han lumpen på I5:s idrottspluton och gick på Skidhögskolan. Efter det började framgångarna komma.
Os-guldet som han var med och vann i stafett vid OS i Vancouver
2010 är kronan på karriären. Men de verkliga milstolparna inträffade tidigare än så.
– Då tänker jag mer på resultat och meriter, och på att bryta barriärer, som första gången jag stod på prispallen i världscupen. Det var ett härligt bevis på att jag hade gjort något bra och var på rätt väg.
Elitkarriären är över men skidorna släpper han inte taget om. – Jag gör litegrann som jag har lust med, säger längdstjärnan Anders Södergren, som fortfarande dyker upp i tävlingsspåret ibland.
UNDER TÄVLINGSÅREN HAR han och hustrun Lisa också välkomnat två döttrar. Det är en särskild utmaning att kombinera villa- och småbarnslivet med en elitidrottskarriär. Under träningsläger och mästerskap har han fått vara borta från familjen i perioder.
– Det är mycket dåligt samvete och många tankar hemåt när man är borta, säger Anders Södergren. Det är klart att det går att kombinera, det är inget snack om det, men det är definitivt ingen enkel uppgift att få ihop det. Framför allt inte för Lisa som har varit hemma och slitit väldigt hårt. Det tär och det är ett pusslande. Men vi har haft fantastiskt bra hjälp från våra föräldrar.
NU, SOM ANSTÄLLD på Skidförbundet, är han hemma desto mer. Men skidorna släpper han inte taget om. Han jobbar på marknadssidan och tar hand om sponsorer, samtidigt som han leder ett samarbetsprojekt mellan svenska och norska skidförbundet.
Och som sagt, än så länge dyker han upp på en och annan tävling också. Hur länge han fortsätter med det får lusten avgöra.
– Jag har ingen plan för tävlandet och tränandet. Jag tränar för att må gott och hålla ihop, och sedan tävlar jag om jag har lust och känner för det. Det är helt kravfritt. Det är ganska skönt.