Jag håller inte med Europa – och det är helt okej JOHAN HAMMERBY MELLO 2017

Om det är något som Eurovision-nördar älskar så är det statistik. Listor, poäng, rekord och liknande. Och i många de mer negativa sammanhangen har Portugal varit inblandat. Flest år i tävlingen utan vinst, aldrig kommit topp fem, och mycket annat. Landet har ofta kallats för Eurovisions sorgebarn. Nu stryks allt detta, för Portugal har vunnit – och det med det högsta poängtalet någonsin. Dock har bara det här poängsystemet funnits i två år, men i alla fall.

Men vad är det då som blev låten som bröt Portugals förbannelse? Ja, det kan man undra. Vad var det egentligen? Större delen av Europa verkar ställa sig bakom Salvador Sobral och hans Amar Pelos Dois. Men jag är inte en av dem. För sorry, jag gillar inte låten.

JAG BLEV FÖRVÅNAD när jag märkte hur många som gillade den. Inte bara nån osynlig massa långt ute i Europa, utan folk jag känner. På Facebook har jag under veckan sett fler och fler hyllningar och jag kan inte förstå det.

Jag förstår att det är innerligheten i sången som har fångat folk. Att det är känsla som är allt, långt bort från bildskärmar, konfettikanoner, rullband och halvnakna dansare. Och just det kan jag förstå och ställa mig bakom. Det är fint.

Men det jag inte kan ställa mig bakom är låten i sig. Jag tycker att den är oerhört tråkig. Det har funnits många bra ballader i Eurovision de senaste åren. Men årets vinnare hör inte till dem.

Inför finalen skrev jag att jag hoppades på Italien, både för att det är en bra låt som Europa kan ställa sig bakom, men också att det för musiken framåt. Det var ett av mina stora klagomål gällande Portugals låt. Den låter som direkt hämtad ur en Disneyfilm från 1950-talet. Är det sånt som folk lyssnar på i dag? Nej. Och jag är oroad över att nu när två ballader har vunnit i rad så kan den trenden fortsätta, lite likt när etnolåtarna tog tag om 90-talet. Jag vill inte ha ett Eurovision så som semifinalen var i tisdags, där den stora merparten av låtarna var ballader.

MEN OAVSETT VAD jag personligen tycker så finns det ändå något positivt att säga om årets vinnare. Den var fri från politik, och Europa har samlats kring ett bidrag där de uppenbarligen har gillat sången och inget annat. Inga kompisröster, politiska statements eller provocerande baktankar. Bara en sång och artist som man gillade. Och det kan jag uppskatta, för det är det som är meningen med hela tävlingen.

Så även om jag inte gillar vinnarlåten så lyfter jag på hatten för Portugal, som 49:e gången gillt klarade av det. Jag ser fram emot att se vad de kan hitta på i Lissabon i maj 2018 och jag hoppas kunna vara på plats då.

Och nu får vi dessutom påbörja nya rankningar med statistik över vinnarlösa länder. Så grattis Malta – nu toppar ni äntligen en lista!

”Det var ett av mina stora klagomål gällande Portugals låt. Den låter som direkt hämtad ur en Disneyfilm från 1950-talet.”

Hallandspostens Melodifestival-expert