Ovissheten har återvänt till Arvika
Om pojkarna frias ökar risken för ryktesspridning
Minnena från hösten 1998 bubblar upp till ytan i värmländska Arvika när Kevinfallet granskas i medierna. Många berättar om ovissheten som fick ett slut när bröderna pekades ut – och oroar sig för ryktesspridning om vem som dödade pojken.
Arvikas tidigare socialchef Jan Åke Hermansson, 66, ledde krishanteringen under jakten på Kevins mördare. Då var han mitt i stormens öga, nu följer han händelserna på avstånd när TT besöker honom i sekelskiftesvillan uppe på höjden i centrala Arvika.
– Jag tror att många mådde dåligt under den hösten. Vi människor behöver en förklaring till varför saker och ting händer, och det var väldigt svårt att hitta en förklaring till det här, säger han.
Han minns hur en reporter sträckte fram mikrofonen och frågade om det kom som en blixt från klar himmel att två pojkar till slut hade befunnits skyldiga.
– Många saker finns i ens medvetande att det skulle kunna inträffa, men jag tror inte att det här fanns med. Nu kan ovissheten komma tillbaka, det kanske inte alls var så som den förklaringen vi fick, säger han.
Under en promenad i centrala Arvika, som präglas av småstädernas vanliga blandning av charmiga trähus och folkhemsbyggen, verkar de flesta ha läst det senaste om granskningen av mordutred-
ningen, och inte minst sett SVT:S dokumentär med klipp från polisförhören.
Gun Falk, 76, håller upp ett klarrött paraply i skydd mot eftermiddagsregnet när hon rör sig längs Torggatan med den vitkalkade kyrkan i ena änden och tågstationen i mörkt tegel i andra. Hon är upprörd över att bröderna inte haft med sig någon som stöttat dem under de avslutande förhören, och säger att det är fruktansvärt att de har fått leva med skulden under så många år.
– Man vet ju hur barn är, att det går att leda dem hur som helst. Som jag förstår det har det inte gått rätt till.
Alla har en åsikt – men få vill skylta med sitt namn. En av dem, en man i 40-årsåldern med grön jacka och trimmat skägg, säger att det är tråkigt om granskningen leder till att Arvika i fortsättningen kommer att förknippas med mordet på Kevin, men att det är viktigt att gå till botten med vad som hände, inte minst för rättsäkerheten.
– Om det inte var bröderna som mördade honom, vem är då skyldig? Det pratas det väldigt lite om, säger han.
En kvinna i 50-årsåldern skyndar uppför Hamngatan och försvinner in på Kyrkogatan. Hon vill inte bli intervjuad, eftersom hon tycker att medierna utnyttjar fallet på de drabbades bekostad.
– Det känns inte schyst mot någon av familjerna att det ska dras upp igen, säger hon.
Längre bort står en kvinna i 25-årsåldern, som även hon vill vara anonym. Hon säger att staden är delad i två läger mellan dem som tror att bröderna är oskyldiga, och de som hellre vill gå vidare och blicka framåt.
– Det märks inte minst på sociala medier att det är ganska tudelat och att det lätt blir en väldigt hård ton i kommentarfälten, säger hon.
På Dotteviksskolan, som ligger bara några hundra meter från strandkanten där Kevin hittades död, säger personalen att barnen i de äldre klasserna följer medierapporteringen, men att de verkar förhålla sig till den på samma sätt som andra händelser som inträffade innan de föddes.
–Det är egentligen personalgruppen som är kvar som har det jobbigast. Det var många tuffa situationer, med en väldig oro, säger Arvikas grundskolechef Carina Johannesson, som jobbade som lärare på skolan under utredningen.
Hon berättar hur föräldrar följde sina barn till skolan och hur polisen kom för att hämta elever till förhör och vallningar.
– Vi lärare ställde oss i varje hörn på skolgården för att hålla koll på eleverna under rasterna, för i början hade vi alla möjliga utsagor om vad det kunde ha varit för någon som gjort det här, säger Carina Johannesson.
Maria Cavallin Paulson, specialpedagog på Dotteviksskolan, lyfter fram risken för ryktesspridning på sociala medier om bröderna frias från anklagelsen.
– Jag tänker att det kan leda till nya spekulationer bland dem som bodde här då. För en del kan ju rykten bli till sanningar, säger hon.
Man vet ju hur barn är, att det går att leda dem hur som helst. Som jag förstår det har det inte gått rätt till. ■■GUN FALK, 76.