Med på jobbet.
Valpen Hjalle är nästan alltid med matte Alexandra på jobbet. När han blir äldre är planen att han ska få en livsviktig uppgift.
Fyra månaders valpen Hjalle hänger med Alexandra Granström till jobbet varje dag. Där är han en oemotståndligt charmig trivselhöjare, men i framtiden planeras viktigare uppdrag.
Matte Alexandra Granström, som fyller 30 år på fredag, kommer aldrig att glömma deras första möte. Hjalle var bara några veckor och hon skulle välja mellan flera valpar i hans kull.
– Vi föll för varandra direkt. Han lade sig i mitt knä och ville inte gå ner. Han särskilde sig i flocken som en gosegris och sin positiva framåtanda, och han var så söt med sin lite ovanliga tan-färgade päls. Men det var inte säkert att jag skulle få honom. Uppfödaren väljer ut vilka som får köpa, det är viktigt att hund och köpare passar ihop, säger Alexandra och tittar på Hjalle som lägger huvudet på sned.
– JAG GICK OMKRING med en stor klump i magen och hoppades på att det skulle bli han. När Hjalle var sju veckor fick jag beskedet, jag blev jätteglad och en vecka senare kunde jag hämta honom.
Alexandra hade förberett Hjalles hemkomst noga. Bland annat hade hon pratat med sin chef på husbilsföretaget Campea i Falkenberg som gav henne tillåtelse att ha hunden på jobbet. Runt skrivbordet hade hon placerat ett stängbart kompostgallerstaket, och hon hade ordnat med ett par lugna sovplatser.
– Jag hämtade Hjalle på fredagen och redan på måndagen var han med mig på jobbet. Jag har flera arbetskamrater som ibland har sina hundar på jobbet, så det var inget nytt.
I KORRIDOREN MELLAN den stora försäljningshallen och Alexandras kontor ligger några gummiben och leksaker och det finns en skål med vatten. Hjalle är omåttligt glad över att det har kommit besök, kamerablixtarna gör honom konfunderad men han är allt annat än rädd.
– Hjalle är en engelsk springer spaniel, en ras som passar min personlighet. Jag ville ha en cool positiv arbetsvillig hund som jag kan använda till mycket. Jag fick tipset av min svärmor som är uppfödare och har stor erfarenhet av bra hundraser. Han går redan på valpkurs och i slutet av maj ska han delta i sina två första hundutställningar. När han blir lite större ska vi träna nosework och kanske lydnad/spår.
ALEXANDRA HAR SÅ länge hon minns varit en sport- natur- och djurmänniska. När hon var barn fanns det katt, häst, hund och smådjur hemma och hon höll på med ridning. Hon gick naturprogrammet på Falkenbergs gymnasium med inriktning natur, men med flera språk som tillval. När hon var 18 år skaffade hon sin första hund som hon sorgligt nog var tvungen att avliva på grund av rage syndrome.
– Hunden, en engelsk Cocker spaniel, som var mycket snäll fick ibland plötslig korta aggressiva epilepsiliknande anfall och blev farlig. Efteråt var den förvirrad och ledsen. Den bet mig i ansiktet och min bror i handen. När den var ett år var vi tvungna att avliva den. Jag följde med till veterinären. Det var jättejobbigt.
ALEXANDRA BLEV UNDER samma tid mycket trött och ville bara sova.
– Mamma trodde att jag hade järnbrist och vi gick till vårdcentralen där de trodde att orsaken var stress. Jag är lite tävlingsmänniska och ställer höga krav på mig själv och ville ha bra betyg. Till slut fick jag kramper, hjärtrusningar och synproblem och jag blev inlagd på sjukhus 2,5 vecka. Jag hade fått barn- och ungdomsdiabetes, typ 1, och var mycket dålig.
Alexandra fick nya rutiner i sitt liv. Hon måste kontrollera blodsockret minst 15 gånger per dag och tar 5-6 sprutor.
– Det är viktigt med fasta rutiner och jag ska helst inte stressa, men kan vara lite svårt att undvika ibland (skratt).
ALEXANDRA LÄSTE IN de ämnen hon missat innan studenten på grund av sjukdomen, flyttade hemifrån, pluggade ekonomi på Högskolan i Halmstad 1,5 år men hoppade av när hon insåg att ekonomi inte var hennes grej. Sedan fem ett år tillbaka arbetar hon inom husbilsbranschen och februari 2016 började hon på det hundvänliga husbilsföretaget Campea i Falkenberg.
Under helgerna är det mycket träning och aktiviteter med Hjalle. Alexandra hoppas få ett stipendium som hon sökt, så att hon, när Hjalle är tillräckligt mogen om ett år, kan utbilda honom till diabeteshund.
– Har man haft diabetes länge blir man lite avtrubbar när det gäller blodsockerförändringar. Man känner inte av det på samma sätt. En diabeteshund känner på lukten när blodsockernivån är fel, och gör tecken. Det är en stor trygghet och viktigaste uppgiften.
Det är Service- och signalhundsförbundet som står för utbildningen som är på ett år och kostar 60000-70000 kronor. Ett viktigt krav är att hunden är ett år, har bra luktsinne och arbetsvilja och att den klarar ett lämplighetstest.
– Jag hoppas verkligen att vi får det. Det skulle vara så bra.