”Scen­sko­lan är det en­da jag har full­följt”

GRAT­TIS: SKÅ­DE­SPE­LA­REN ÄR EN FRAM­STÅ­EN­DE DOLDIS

Hallands Nyheter - - Livets Gång - EYAL SHARON KRAFFT/TT

An­ders Ahl­bom Ro­sen­dahl hop­pa­de av scen­sko­lan, men kom till­ba­ka när kal­let tog över­han­den. Ti­digt hit­ta­de han den tuf­fa ni­schen som pas­sa­de hans so­li­tä­ra drag: te­a­ter­mo­no­lo­ger.

Med sam­man­lagt 50 års di­ger er­fa­ren­het av så­väl te­a­ter som film är An­ders Ahl­bom Ro­sen­dahl en av lan­dets främs­ta skå­de­spe­la­re. Och än­då en doldis.

Trots flerå­rig med­ver­kan i po­pu­lä­ra tv-se­ri­en Re­de­ri­et, fil­men Wal­lan­der - Hem­lig­he­ten, för vil­ken han be­lö­na­des med en Guld­bag­ge för bäs­ta man­li­ga bi­roll, och in­te minst rol­len som den on­de över­läka­ren Pe­ter Te­le­bo­ri­an i suc­céar­ta­de fil­ma­ti­se­ring­en av Sti­eg Lars­sons Mil­len­ni­um­se­rie, är hans namn fö­ga känt.

– DET HAR kanske med min per­son­lig­het att gö­ra, sä­ger han på sin di­stink­ta skåns­ka i sin om­bo­na­de lä­gen­het i cen­tra­la Stock­holm. Jag är in­te en per­son som äg­nar mig åt ut­åt­rik­tad verk­sam­het och sö­ker me­di­al upp­märk­sam­het.

Nej, var­ken peng­ar el­ler be­röm­mel­se är driv­kraf­ter­na som gör att han ef­ter al­la år fort­fa­ran­de kän­ner en oe­mot­stånd­lig drag­ning till sce­nen. Än kal­lar han det ”en fa­sci­na­tion att knac­ka fram in­ne­bör­den ur tex­ten”, än ett konst­när­ligt kall att ska­pa en hel­het som är stör­re än han själv.

– I or­det “kall” finns öd­mjuk­het som ma­nar till att tjä­na publi­ken, att ge dem någon­ting av mig själv i för­hopp­ning om att de ska ha gläd­je av det i si­na liv. Det är sorg­ligt att se att man har mis­sat det i vårt ma­te­ri­a­lis­tis­ka sam­häl­le. Med den här at­ti­ty­den kom­mer jag li­te på kant med sam­häl­let och kan kän­na ut­an­för­skap.

Monologer tycks ut­gö­ra kal­lets hår­da kär­na. För fjär­de året i rad fram­trä­der han som skar­prät­ta­ren An­ders Gustaf Dahl­man i den li­ka hyl­la­de som krä­van­de mo­no­lo­gen Hug­ga hu­vu­det av onds­kan, på Lång­holms­tea­tern. För­kär­le­ken till monologer går som en röd tråd ge­nom hans skå­de­spe­lar­gär­ning än­da se­dan mo­no­lo­gen En man gju­ten i ett styc­ke, vil­ken var hans en­tré­bil­jett till Dra­ma­ten och en an­ställ­ning för fy­ra de­cen­ni­er se­dan.

FÖR­KÄR­LEK TILL ETT till­stånd av “ut­satt­het utan skydds­nät”

– Det är en oer­hörd ut­ma­ning, det gäl­ler att kom­ma över li­nan. Det för­hö­jer livs­käns­lan, det är då det brin­ner! Sam­ti­digt som jag ef­ter al­la år kän­ner trygg­het så finns det

ny­fi­ken­het på vad som ska hän­da just i kväll.

– Det har hänt att jag har fått black­out, med­ger han. När det blir helt tomt har jag lyc­kats vi­la i det och ori­en­te­rat mig så gott jag kun­nat. Ald­rig nå­gon­sin har nå­gon märkt nå­got, vad jag vet.

Än­då kan man und­ra över mo­no­lo­gens drag­nings­kraft.

– Det har med mi­na so­li­tä­ra drag, med mi­na emo­tio­nel­la upp­le­vel­ser un­der upp­väx­ten, att gö­ra. Trots sys­kon väx­te jag upp som en­sam­barn och lek­te myc­ket en­sam. Jag ha­de lätt för att spe­la upp sa­ker.

Re­dan som femå­ring i upp­väx­tens Lund star­ta­de han en te­a­ter i gran­nens ga­rage. Med im­pro­vi­se­ra­de monologer på al­le­han­da språk som han snap­pa­de upp ur fil­mer fick han sin publik att vri­da sig av skratt, i syn­ner­het mos­tern.

Det­ta gen­svar bar han med sig när han sök­te till Mal­mös scen­sko­la.

HAN KOM IN på den­na ef­ter­trak­ta­de ut­bild­ning, och hop­pa­de av det and­ra året. I stäl­let in­led­de han stu­di­er i prak­tisk fi­lo­so­fi. Men det kän­des som ett fel­be­slut.

– När jag väl ha­de läm­nat scen­sko­lan in­såg jag att det var te­a­tern som var mitt kall. Det var en stark käns­la. Jag är en män­ni­ska som sät­ter i gång en mas­sa sa­ker som jag in­te full­föl­jer i ett slags själv­de­struk­ti­vi­tet, det har följt mig ge­nom li­vet. Scen­sko­lan är det en­da jag har full­följt i he­la mitt liv. Jag är glad över att det än­då har gått bra för mig.

IN­TE MINST ÄR han lyck­lig över si­na flic­kor, fram­hål­ler han. För nio år se­dan, då hans dött­rar med den nu­va­ran­de hust­run var små, gick han som 61-åring i av­tal­spen­sion från Stock­holms Stads­tea­ter för att äg­na mer tid åt dött­rar­na.

– När jag fick min förs­ta dot­ter var jag 24 år och ha­de myc­ket oupp­kla­rat i mig själv. Nu har jag två ton­å­ri­ga flic­kor och har helt and­ra möj­lig­he­ter att del­ta i de­ras ut­veck­ling.

– Var­je dag är ett slags fram­åt­rö­rel­se. Jag är djupt tack­sam för att få upp­le­va den­na gå­va. I fram­ti­den hop­pas jag kun­na fort­sät­ta föl­ja mi­na barn och barn­barn så långt som möj­ligt. Jag hop­pas att värl­den in­te går helt över styr.

OKÄND KÄNDIS. An­ders Ahl­bom Ro­sen­dahl en av lan­dets främs­ta skå­de­spe­la­re, men trots det nå­got av en doldis.

Bild: NOELLA JOHANSSON/TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.