En på­se in­te så gott och blan­dat

Hallands Nyheter - - Ledare - FREDRICK FEDERLEY Eu­ro­pa­par­la­men­ta­ri­ker (C).

Det är far­ligt att va­ra trend­käns­lig in­om po­li­ti­ken. Det är sä­kert fres­tan­de: just nu kan man få si och så många rös­ter i näs­ta val ge­nom att ploc­ka upp po­pu­lis­tis­ka sig­na­ler och stjä­la väl­ja­re. Men om man stjäl väl­ja­re som är miss­nöj­da nu, ris­ke­rar man att skräm­ma bort kon­se­kven­ta väl­ja­re som vill ha ett håll­fast par­ti och in­te ett trend­käns­ligt. Och var står man då om fem år, när väl­jar­na in­te läng­re oro­ar sig för sam­ma frå­gor som när de miss­nö­jes­rös­ta­de och som kun­de vin­nas med snabb an­pass­ning.

OM MAN KAN loc­ka väl­ja­re i dag med en ex­tra re­strik­tiv flyk­ting­po­li­tik, och ge­nom­för sto­ra för­änd­ring­ar, var ham­nar man då om väl­jar­na är mer oro­li­ga för kli­mat el­ler vård­kva­li­tet om fem år? Det som hän­der är in­te ba­ra att hö­ger­par­ti­er­na an­pas­sar sig till ett po­pu­lis­tiskt par­ti, ut­an of­ta till ett en­frå­ge­el­ler miss­nö­je­spar­ti. Po­pu­list­par­ti­er upp­står in­te för att de vill byg­ga nå­got lång­sik­tigt, ut­an för att de vill pe­ta eta­blis­se­mang­et i ögat. Det är in­te en li­ka fram­gångs­rik stra­te­gi för ett eta­blis­se­mangs­par­ti att pe­ta sig själv i ögat...

Vad hän­der om de klas­sis­ka hö­ger­par­ti­er­na bör­jar an­pas­sa sig till den nya po­pu­lis­men vi ser på många håll i väst?

DET GICK DÅ­LIGT för UKIP i det brit­tis­ka lo­kal­va­let. Par­ti­et har gjort sig ir­re­le­vant när man upp­nått må­let om Brex­it. Om klas­sis­ka hö­ger­par­ti­er an­pas­sar sig till po­pu­list­par­ti­er för att hänga med i nå­got slags upp­fat­tad tids­an­da, vad blir då kvar när po­pu­list­par­ti­er­na har lyc­kats med att muc­ka med sy­ste­met och gjort sig själ­va ir­re­le­van­ta?

Klas­sis­ka hö­ger­par­ti­er har va­rit nå­got så när kon­se­kven­ta un­der sto­ra de­lar av 1900-ta­let, även om det fun­nits va­ri­a­tio­ner i till ex­em­pel hur so­ci­al­kon­ser­va­ti­va de va­rit el­ler hur pat­ri­o­tis­ka, t ex un­der världs­kri­gen. Eko­no­misk kon­ser­va­tism har följt på låg­kon­junk­tur och så vi­da­re. Men ide­o­lo­gin har kun­nat kän­nas igen som kon­ser­va­tism, trots va­ri­a­tio­ner­na.

Po­pu­lism får of­ta eti­ket­ten hö­ger­po­pu­lism, ef­tersom det gär­na finns kon­ser­va­ti­va drag i po­li­ti­ken: ett fo­kus på kärn­fa­mil­jen och so­ci­al­kon­ser­va­ti­va vär­de­ring­ar och en form av na­tio­na­lism som dröm­mer om fornsto­ra dar. De kan sen gär­na va­ra för ge­ne­rö­sa so­ci­al­bi­drag och vil­ja att sta­ten ska äga allt. Po­pu­lis­ter är in­te ba­ra svå­ra att sam­ar­be­ta med för att de är mot­valls i na­tur och syf­te, ut­an för att de­ras po­li­tik är en på­se ”in­te så gott och blan­dat”, där man sam­lat po­li­tik från bå­da si­dor om block­grän­sen, som säl­lan till­ta­lar de ide­o­lo­giskt ren­lä­ri­ga väl­jar­na.

MAN SKA IN­TE va­ra alar­mis­tisk och över­dri­va. Men man kan va­ra ny­fi­ken. Vad hän­der om de klas­sis­ka hö­ger­par­ti­er­na bör­jar an­pas­sa sig till den nya po­pu­lis­men vi ser på många håll i väst? Om väl­jar­na in­te läng­re vet skill­na­den på hö­ger­po­li­tik och hö­ger­po­pu­lism, vad blir kon­se­kven­sen av det?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.