Som en klassisk pusseldeckare
CHRISTOFFER CARLSSON Den tunna blå linjen (Pirat)
Leo Junker är tillbaka. Christoffer Carlssons pillerknaprande snut, med melankolisk och självreflekterande läggning, återvänder med en riktig mordgåta. ”Den tunna blå linjen” heter den fjärde och sista delen i serien om gunstig Junker, som har slutat äta benzo och nu ställs inför ett mord på en prostituerad.
DET ÄR ETT cold case, ett gammalt olöst spaningsmord, som visar sig ha samband med Junkers gamle vän/ovän John Grimberg, känd från tidigare delar i serien.
Junker och kollegan Gabriel Birck arbetar som riktigt klassiska deduktiva detektiver.
De lägger pussel med ledtrådar, kriminalteknik, förhör och vittnesutsagor. Tiden är hösten 2015, och som bakgrund lägger Carlsson ut lite tidsfärg från terrorattentaten i Paris och flyktingströmmen till Sverige.
Utom vid en dramatisk händelse är bakgrunden just bara stämningsskapande miljö. Mordet har inget med vare sig terrorism eller flyktingar att göra.
Carlsson försöker göra en polisroman av inre spaning, ganska ovanligt i genren, och detta gör att berättelsen är jämförelsevis fattig på yttre spänningsmoment och våldshandlingar. Rätt skönt för den som tröttnat på thrillers, och som längtat efter en gammaldags pusseldeckare.
Begreppet polisroman blir också realistiskt så till vida att Carlsson, med sin goda kännedom om ordningsmaktens arbetsformer, naturligtvis kommenterar polisväsendets omorganisation och dess konsekvenser.
Lite mindre spännande är det med torra detaljredovisningar av rutiner, men det skänker onekligen en aura av tillförlitlighet.
Den utomordentligt välskrivna serien om Leo Junker har inneburit Christoffer Carlssons stora genombrott som deckarförfattare. Förmodligen är det klokt att sluta redan efter fyra böcker, deckarförfattare som drar ut på sina hjältars vedermödor med livet och kriminaliteten i tjogtals volymer finns det redan för många av.
”Lite mindre spännande är det med torra detaljredovisningar av rutiner, men det skänker onekligen en aura av tillförlitlighet.”
VARTHÄN CARLSSONS håg står nu vet förstås ingen, utom möjligen hans förläggare. Kanske lämnar han sitt ”Stockholm noir” – även det en numera rätt sönderexploaterad subgenre – och återvänder till sin barndoms Halmstad i deckarform.
Men om tendensen i Junkerserien står sig tror jag att Carlsson bär på en önskan om att skriva metadeckare. Alla referenser och blinkningar till föregångare – Sjöwall/ Wahlöö, Leif GW Persson – tyder på det.
En sådan bok skulle inte bara bli intressant att läsa. Den skulle också kunna innebära en uppryckning och nytändning av hela genren.