Rättegången var en känslomässig bergochdalbana
Rättegången kring 16-årige Albin Einarsens död har flera gånger om visat hur mycket känslor som är inblandade – från alla håll.
Det har upprepats gång på gång under de fem dagarna som huvudförhandlingen kring mordet på Albin har pågått: det finns bara förlorare i det här.
Nästan lika många gånger har det påtalats att 20-åringen, en av Albins bästa vänner, inte hade för avsikt att ta livet av sin kompis den där majkvällen för tre år sedan. Flera vittnesmål har klargjort att 20-åringen har mått oerhört dåligt efter Albins död och det har också synts tydligt på honom de stunder som han har suttit med inne i Halmstads tingsrätts säkerhetssal – på den bortre sidan av glasväggen som håller åhörarna på behörigt avstånd.
Blicken är tom, och vänd ned mot händerna som håller ett stadigt tag kring ett plastglas fyllt med vatten. Det märktes också tydligt när 20-åringen, under huvudförhandlingens första dag, var tvungen att föras till sjukhus med ambulans efter att ha känt tryck över bröstet – strax efter att åklagaren hade läst högt ur det väldigt detaljerade obduktionsprotokollet.
PÅ ANDRA SIDAN av salen har Albins anhöriga suttit – hans mamma, syster och pappa. Under fyra och en halv dag har de lyssnat på långa redogörelser från polisens brottsplatstekniker, rättsläkare och ambulanspersonal. De har också fått höra vittnen berätta om hur de uppfattade Albin. Det har varit många fina ord, men det har också förekommit anklagelser. Det har påståtts att Albin har gjort det ena och det andra och att han har sagt det ena och det andra.
”Bland familjemedlemmar, vänner och andra anhöriga till båda parter har det gråtits, viskats och spekulerats.”
Oavsett om anklagelserna är sanna eller inte måste det vara fruktansvärt för de anhöriga att sitta i en rättssal och lyssna på detta. Och att höra åklagaren beskriva hur det gick till när Albin, dagen efter sin 16-årsdag, blev slagen, strypt och slutligen placerad i vattnet vid en bäck på Frennarp. Fruktansvärt.
Därför är det heller inte konstigt att Albins anhöriga ibland har tvingats lämna salen, för att i stället följa förhandlingen från annat håll. Det är heller inte konstigt att Albins mamma och pappa har fått uppsöka sjukhus.
MEN ÄVEN PÅ åhörarnas sida av glasväggen har det varit känslosamt. Bland familjemedlemmar, vänner och andra anhöriga till båda parter har det gråtits, viskats och spekulerats. Från och till har det också hörts enstaka svordomar.
Inför domen, som avkunnades på måndagseftermiddagen, var det knäpptyst i rättssalen. När lagman Pia Johansson klockan 15.45 läste upp beslutet – ”tingsrätten dömer NN för mord” – hördes bara snyftningar. Vissa av sorg och vissa av lättnad, kan man anta.
Nu är det inte säkert att det tar slut här. Målet kan överklagas till hovrätten och då får alla leva i ovisshet en tid till. Det enda som just nu är säkert är det som har konstaterats sedan allra första början: Det finns bara förlorare i det här.