Filmen premiärvisas i NY
FÖRST DISKBÄNKSREALISM: NU SCI-FI OCH SEDAN SKRÄCK Kortfilmen ”Mellanrum” har premiär i morgon – på en filmfestival i Soho. HN möter superproduktive 25-åringen Albin Glasell.
Albin Glasell hänger av sig jackan i personalutrymmet bakom kassan på Bio Capitol i Varberg. Han tar en kaffe ur automaten. Han sätter sig i mitten på rad sju, där han brukar vilja sitta om det är ledigt, vilket det är. Klockan är tolv. Biografen är tom.
– Jag är uppvuxen i den här salen och försöker fortfarande komma hit så ofta som möjligt, säger Albin Glasell.
DÅ GÅR HAN helst utan sällskap.
– Film är bäst på bio och bio är bäst ensam.
Den elva minuter långa ”Mellanrum” som nu visas på duken har egentligen inte premiär förrän 28 maj. Då går den upp på sci-fifilmfestivalen ”The Philip K. Dick Film Festival” i New York. Festivalen pågår i fem dagar och filmerna ska visas på The Soho Playhouse.
– Det känns coolt.
ALBIN GLASELL FICK nästan en halv miljon kronor av Sparbanksstiftelsen i Varberg för att göra ”Mellanrum”. Det skulle bli en långfilm, men under arbetets gång ändrades planerna och resultatet blev detta: en sci-fi-kortfilm med Lo Kauppi i huvudrollen.
– Jag tyckte att hon var den bästa skådespelaren i ”Tjuvheder”, säger Albin Glasell.
Nu ser han sin film för första gången på flera månader.
– Jag satt och klippte färdigt den på alla hjärtans dag. När man har sett den tusen gånger kan vilken film som helst bli ganska tråkig. Men, fan, jag är nöjd! Jag tycker nog att jag har hoppat upp ett pinnhål. Det här är det bästa jag har gjort. Varför sci-fi?
– Det senaste jag gjorde var ”Brandfara”, en kortfilm som jag bara visade en gång. Det var mitt sista försök att göra diskbänksrealism.
DEN HANDLADE OM ett kulturpar som ”långsamt bränner upp varandra, på ett förhoppningsvis kul sätt”, säger han. Självupplevt? – Ett, av många, failed attempts... Men han lämnar inte realismen helt.
– Det är en sci-fi-film med grova dramaundertoner. Det betyder att jag och skådespelarna letade efter diskbänksrealism i skådespelet. Hur gör man det?
– Vi kör scenerna, så gott det går, som att de står i ett kök i stället för i en helt uppbyggd kuliss. Förhoppningsvis känner man för Lo Kauppis karaktär även om man aldrig riktigt vet vem hon är.
MED FILMEN VILL han också slå ett slag för genren science fiction.
– Man kan berätta historier på andra sätt än som drama och dramakomedier, vilket är typ det enda som finns inom svensk film.
Han gillar svensk film, poängterar han, men han vill utmana genrerna mer.
– Jag vill göra en musikalfilm om otrohet och jag kommer göra en kort skräckfilm om sorg.
Den ska spelas in i sommar. – Jag mådde skit och tog en nattpromenad till kallbadhuset. Där stirrade jag ner i vattnet i tio minuter och sedan hade jag idén. Det låter klyschigt, men är sant.
HISTORIEN HANDLAR OM en ensamstående pappa och hans dotter, som har förlorat sin mamma och fru.
– De sörjer på olika sätt, inom skräckgenren.
Samtidigt arbetar han, envist, på långfilmen: den han alltid har velat göra, som än så länge inte har blivit klar.
– Det är viktigt för mig att fortsätta flexa filmmusklerna medan jag skriver på evighetsprojektet.