Jantemänniskan finns framför allt på nätet

Jantelagen känner många till, i dess standardiserade form. ”Du ska inte tro du är något.” ”Du ska inte tro att du kan lära oss något.” Om denna lag sägs det regelbundet en del i debatten; vissa är emot, exempelvis kapitalistiska profitörer som inbillat sig att den är skumt socialdemokratisk; andra är för, som trodde de att den är just, ja socialdemokratisk, rentav ett uttryck för jämlikhetssträvanden. Båda har fel.

Nu tror jag faktiskt jag kanske kan lära några av er något. Precis som en god vän, evolutionsbiologiskt kunnig, ibland tror han att han kan lära mig något - vilket han har helt rätt i.

Jag lyssnar gärna när han berättar om de senaste vetenskapliga rönen i ämnet. Och handen på hjärtat och Id-kortet, visst är vi alla något? Så vad är det då jantelagens proselyter vill med sitt yrkande på att vi minsann inte ska tro att vi finns till, eller eventuellt kan något en del andra inte kan?

DE VILL ATT egentligen ingenting ska vara tillåtet, sa Aksel Sandemose, dansk-norsk författare som standardiserade jantelagen till de tio punkterna. Och här kommer mitt tips.

För att verkligen förstå jantelagen, hur den fungerar som social förgiftning, bör man läsa Sandemoses roman ”En flykting korsar sitt spår”. Det är alltså egentligen h-a-n, inte jag som kan lära ut något. Jag ger er bara ett lästips, om ni skulle vara intresserade.

Hen vispar i sin beskedligare variant upp twitterstormar för ingenting, och sitter som värst anonym och utdelar dödsdomar

Jante är i romanen en dansk småstad; i verkligheten finns det överallt. Dess aldrig högt uttalade lag förtrycker individer, och dess kollektivism är inte den kollektiva kampens - arbetarrörelsens exempelvis - utan den totala anpassningens. Om så uppspikad på ett kors väser enligt Sandemose den ene rövaren över huvudet på Jesus till den andre: ”Du tror väl inte att du är något?”

OCH POLITISKT? Skulle jantelagen uttrycka en strävan efter jämlikhet? Sandemose ger sådana attityder svar på tal: ”Jantelagen och jantereligionen visar oss att när människorna har hållits nere tillräckligt länge så övertar de själva förtrycket. Jante har gett sig själv Jantelagen och håller sig själv nere utan att någon behöver besvära sig.”

Ja, vem trodde Mäster Palm, den förste socialdemokratiske agitatorn att han var? Stod och höll föredrag och trodde han kunde lära någon något!

Jantemänniskan i sin mest tydliga form, den som verkligen vill att inget ska vara tillåtet, finns idag framför allt på nätet.

Hen vispar i sin beskedligare variant upp twitterstormar för ingenting, och sitter som värst anonym och utdelar dödsdomar och fantiserar om massvåldtäkter av misshagliga kvinnliga journalister, surögd in i evigheten, förgrämd av princip och rättshaveristisk av gammal vana.

Jantelagen är egentligen inget att vara för eller emot, utan spelet man måste försöka ta sig ur.