Helst vill jag inte göra bort mig igen
Har jag gjort bort mig nu igen frågade i tv:s barndom skådespelaren Margareta Sjödin i rollen som dum blondin. Och så blev hon direkt översköld av en spann med varierande innehåll. Bara för att understryka hur bortgjord hon var.
Jag gjorde bort mig ordentligt för en tid sedan. Skulle på sjukbesök på Varbergs lasarett och sökte mig med raska steg till den avdelning där min kära morbror vårdades. Frågade första bästa sköterska efter vilket rum som var hans och fortsatte dit.
PÅ MIN VÄG blev jag hindrad av en glad och förväntansfull, för mig helt okänd, äldre man, som sträckte ut en längtande hand till hälsning. Artig som jag fått lära mig att vara tog jag hastigt emot den innan jag fortsatte vidare.
Men på salen jag gick in på fanns ingen att besöka. Lätt anklagande i tonen vände jag mig till sköterskan jag talat med och frågade om hon visat mig fel. Så var inte fallet. Det var jag som till följd av dålig fantasi och annorlunda frisyr, inte kände igen mannen jag nyss hälsat på. Som om han var en första klassens främling. Min egen morbror!
EN LIKNANDE SAK hände när mina båda döttrar var små. De hade varit och klippt sig. Åter hemma tyckte den äldre av dem att detta var en så spännande upplevelse att hon ville fortsätta och då med den yngre som modell.
Det gick inte så bra. Det blev värsta punkfrisyren, med det ena jacket värre än det andra i den ursprungliga raka klippningen. Mig ovetande fick det då bära iväg på nytt. Med en drastisk pojkklippning som resultat.
"Då är jag ju helt bortgjord igen. Precis som Sjödin. I grunden blondin jag också, men nästan utan hår!"
När jag kom hem kramade jag på vanligt sätt, med fullt engagemang, min äldsta dotter och rufsade lite lätt i håret på det andra barnet, en för mig en okänd pojke... Känner du inte igen din egen dotter, sa då hennes mamma, berättigat upprörd. Och då väntade jag bara på den där spannen med okänt innehåll.
NU ÄR SANNINGEN att säga detta med att inte känna igen, oftast dock inte nära släktingar, lite av ett karaktärsdrag hos mig. Jag känner nästan inte igen någon. Framför allt kan jag inte komma på vem många av de jag möter är och var jag har träffat dem tidigare. Det händer mig gång på gång.
Från min fru har jag fått tipset att helt enkelt ställa frågan: Vad är det nu du heter igen? Och så då följa upp med: Ja, men det vet jag ju, det är ditt efternamn jag inte kommer på!
MEN JAG TROR att det kan vara lite riskabelt. Det skulle väl kunna gå an om det just är någon ganska flyktig bekant. Men om det är någon jag känner väl, eller rättare sagt borde känna väl, då är jag ju helt bortgjord igen. Precis som Sjödin. I grunden blondin jag också, men nästan utan hår!
Nej, då har jag en annan, för mig mycket tryggare taktik. Jag försöker småprata mig fram till en lösning på min gåta. Så om ni träffar mig, tycker att jag mest står och trampar vatten och inte har något riktigt vettigt att tala om. Då är det bara jag som står och försöker komma på vem du är. Hjälp mig gärna på traven, jag vill helst inte göra bort mig igen.