Unik chans att se Jan Stenmark
Jan Stenmark är serieförfattaren som tränger in i människors mörkare delar genom humoristiska bilder. I helgen är sista chansen att se hans utställning i Varberg – hans första på västkusten.
”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte.” Det är kanske Jan Stenmarks mest kända bild. Men det var inte den som varbergaren Stefan Nelje fastnade för mest när han fick sin första bok med Jan Stenmarks serier.
– Det var den här, säger Stefan Nelje.
Vi står i lokalen Tin-källaren i Varberg som tidigare drevs av honom och Liv Due som galleri Art Space. Stefan Nelje pekar på väggen. ”Hon blundade och jag kunde vara mig själv ett tag”, står det under bilden.
– Jag skrattade så att jag fick träningsvärk, säger Stefan Nelje.
UTSTÄLLNINGEN VAR EN 60årspresent till den före dette galleristen av hans vänner. Trots Jan Stenmarks långa karriär och många utställningar har han aldrig haft en utställning på västkusten förr.
– Jag skulle haft en i Göteborg men den blev inte av, säger Jan Stenmark.
Jan Stenmark gör alltså serier, men han tecknar inte. Han gör kollage. Han letar bilder ur gamla veckotidningar och böcker och skriver texter som ofta är syrliga, ironiska och lite mörka.
– När jag läste honom för första gången fick jag en känsla av att... man inte är ensam, säger Stefan Nelje.
”Var får du allt ifrån?”. Det är den vanligaste frågan Jan Stenmark får när han träffar läsare.
– Då brukar jag bara peka på huvudet, säger Jan Stenmark.
Han gick på konstskola. Målade. Men så kom hans bror hem från en second hand-affär, i mitten av 80-talet, och hade köpt massor av Allt i Hemmet-tidningar från mitten av 50-talet.
– Jag blev helt frälst när jag såg dem. Jag kände direkt: Det här materialet måste jag jobba med.
Jan Stenmarks första kollage med text publicerades i Aftonbladet 1988.
Texterna, skulle dina vänner känna igen dem som din röst?
– Texterna är litterära. Men tankarna är mina. Fast jag måste tillägga att de är hårddragna, för annars blir det helt sjukt.
Han tycker att humor är ett bra sätt att få ut förbjudna tankar.
– Det är väldigt befriande. För mig själv. Jag har märkt att det även är befriande för dem som gillar det.
Vilken av dina egna tankar kom exempelvis ”Håll käften lampjävel” från?
– Jag läste mycket serietidningar och pilarna kunde vara placerade i ett moln, precis var som helst. De var sällan ordentligt riktade till den som pratade. Så fick jag den idén: Någon säger något, men man använder sig av det som pilen råkar vara riktad mot.
Vilken var den första humor du uppskattade?
– När jag var runt femton kom den sjuka humorn till Sverige, med tidningarna ”Hjälp!” och ”Mad” till exempel, säger han och minns en specifik serie:
– I en satir över serien Bröderna
Cartwright i ”Mad” kommer en annan ranchägare till gården på besök. När han kommer in står det en riktigt ilsken hund och skäller. Pappa Ben står där och säger: ”Var inte rädd, han biter bara fattiga”. Det var något man aldrig hade hört, att man gick över en gräns på det sättet. Det var satir som sparkade nedåt. Det var en befrielse i sig. Det var helt enkelt inte politiskt korrekt och då var det otroligt revolutionerande. Hur tar du själv del av humor i dag?
– Jag har egentligen inte sett något humorprogram sedan ”The Office”. Jag har inte sett några svenska humorprogram. Jag kommer aldrig in i dem. Jag ser fem minuter och sedan stänger jag av. Jag säger inte att de är skitdåliga men jag har inget behov av dem.
HAN LÄSER ROCKY varje dag i DN, och det gillar han, medger han.
– Och så får jag fortfarande tidningen Galago, som jag inte är så förtjust i längre. Jag kanske stöter mig med folk, men jag tycker inte att det är några roliga serier längre. Den självbiografiska serien har spelat ut sin roll. Eller så är de för unga. Jag vet inte. Jag hänger inte med längre.
– Det är som med musik. Man står frågande. Vad är detta? Var är melodin? Man förstår inte kvalitéerna längre. Man förstår att de finns. Men begriper dem inte. Det är inget du sörjer?
– Det är så för de flesta tror jag. Jag har en kompis som hängde med längre. Han är visserligen lite yngre. Men jag tror bara att man hänger med till en viss tid. Jag tycker inte att det är något tragiskt, egentligen.