Auerbach bjuder på lysande 70-talspop
POP
DAN AUERBACH Waiting on a song (Nonesuch/warner)
Som frontfigur i bluesrockduon The Black Keys har Dan Auerbach skrivit, spelat in och släppt tio album på femton år. Under samma period har han rakat in ett gäng Grammysar och jobbat med Dr John och Pretenders, med Valerie June, Nikki Lane, Pete Molinari, Ray Lamontage och Michael Kiwanuka. Dessutom har han producerat Lana Del Reys hyllade album Ultraviolence och hunnit med att släppa två egna soloskivor, varav det senaste kommer i dag och föranleder den här utläggningen.
Dan Auerbach tycks befinna sig i ett konstant skaparrus där inspirationen flödar lätt och fritt, där musiken föds i stunden och kräver minimalt med ansträngning för att komma till världen. Men riktigt så är det alltså inte. Vilket han påpekar i både albumtiteln och i det sköna öppningsspåret Waiting on a song.
Songs don’t grow on trees You gotta pick em’ out the breeze Fall down on your knees And pray one comes along
För visst ligger hårt arbete bakom Dan Auerbachs imponerande produktion, och när hårt arbete paras med fingertoppskänsla och en musikalisk talang utöver det vanliga ... tja, då blir resultatet ofta bra. Riktigt bra.
EFTER ATT HA förfinat och troligen tagit The Black Keys bluesiga riffrock till vägs ände, och släppt en soloskiva med psykedelisk country och distad gospel, visar Dan Auerbach den här gången att han även behärskar vackert skimrande och melodisk 70-talspop.
Titelspåret (ett samarbete med John Prine och Pat Mclaughlin) är som en smittande mix av Traveling Wilburys och Motown, och en liknande Motownkänsla infinner sig så fort de snygga soulstråkarna gör entré i stillsamma Undertow.
När vi ändå pratar om Motown så visst finns ett souligt element även i Malibu man, dock mer av det Phillysouliga slaget, även om det aldrig tillåts ta över låten.
Om tankarna i stället går till Dire Straits i sommarstompiga Shine on me, i alla fall när gitarren får spela fritt, så är du inte snett ute där heller. För visst är det Mark Knopflers patenterade sväng som syresätter den här Lindsey Buckingham-färgade powerpoplåten.
ÄVEN SPRITTANDE Show me är så snygg och medryckande att det inte längre räcker med att stampa takten under skrivbordet, plötsligt känner jag att hela överkroppen borde svänga fram och tillbaka.
Tur då att King of a one horse town i stället drar ned på tempot och bygger upp en slags ödslig westernkänsla, inte minst frammanad av Duane Eddy och hans twangiga gitarr. Samma Duane Eddy som tyvärr misslyckas med att lyfta den tunna Living in sin från sin rätt meningslösa tillvaro, men det är också albumets enda bottennapp. Det enda överflödiga spåret.
Faktum är att Dan Auerbach har gjort ett album som jag troligen kommer att ”bära med mig” hela sommaren. Ett album som fungerar lika perfekt i bilen på väg till stranden, vid grillen eller som uppladdning inför kubbmatchen.