Shitkid går sin helt egna väg
ROCK
Titt som tätt, senast häromdagen, hamnar jag i diskussioner om vad som präglar musik från Göteborg. Alltför ofta stämplas något som Göteborgspop, främst av media utanför GBG, så fort det finns lite snygga melodier och slängig, gapig körsång. Men om det nu existerar något som låter typiskt Göteborg måste det vara ju något mer än det som grundlades av Broder Daniel och Bad Cash Quartet, tänker jag.
DÅ ÄR JAG mer inne på Kapten Röds idé om att musiken i Göteborg görs på ett hälsosamt avstånd från branschen i Stockholm vilket ger utrymme för en friare, ibland lite galnare kreativitet. Det saknas onekligen inte artister och band som backar den tesen.
Även Åsa ”Shitkid” Söderqvist kan räknas dit. Med en punkig attityd i botten gör hon musik som pendlar mellan slagkraftig pop, via trasig rockmusik till rena, rama lo-fi-stöket. Shitkid är framme vid fullängdsdebuten och i det formatet ges av naturliga orsaker mer utrymme åt experiment, oljud, missljud och allmänna trasigheter. Musiken är medvetet söndrig och bitvis rentav ful. Det skulle kunna låta sökt och ansträngt, men Shitkid håller sig på rätt sida av gränsen eftersom hon är klok nog att balansera ingredienserna på rätt sätt. Lyssna exempelvis på avslutande ”balladen” där musiken är naiv, enkel och nästan låter leksaksinstrumenterad men där en superfin sångmelodi gör att det ändå flyter och blir bra.
SHITKID Fish (Punk Slime Recordings)
SEDAN HAR VI Sugar town, med ett riff som låter som något från Peter Wahlbecks Music für alle-skiva men som med Shitkids punksång och plötsliga ljudexplosioner blir effektivt, tufft och coolt. Eller Two motorbikes som kombinerar vägromantik och motorcykel-eskapism med mespops-trallande.
Det är där Shitkids styrka finns, att hon slår samman det naiva med det hårda. Det skapar kontraster men också en kittlande osäkerhet där man som lyssnare aldrig riktigt vet var man har vare sig musiken eller artisten. Sedan finns det även glasklara stunder på plattan, som Tropics, en grym låt oavsett produktion och inramning.
FÖR ATT KNYTA ihop säcken har Shitkid gjort en skiva uppenbarligen helt efter eget huvud. Det är egensinnigt, underhållande, knasigt och bitvis mycket begåvat. Framför allt gör hon musik helt obekymrad av vad som ”funkar” och vad som ligger ”rätt i tiden.” Om det är typiskt för Göteborg, man kan ju hoppas, är vi verkligen att gratulera.
Att hon kommer att dela publiken i två läger, för och emot, är garanterat Shitkid helt och hållet nöjd med.