Annica drömde om att bli frisör, i dag är hon chef på Volvo Personvagnar.
DRIVKRAFT: MOPPETJEJEN FRÅN LANDET SOM BLEV CHEF PÅ VOLVO
Annica växte upp på en gård utanför Älvsered med sin syster, mamma och mormor. Tidigt intresserade hon sig för mode och drömmen var att bli frisör. Så blev det inte.
I dag är hon avdelningschef på Volvo Personvagnar och basar över 130 ingenjörer. Helt otippat enligt henne själv.
– Det skulle någon sagt till mig när jag var 15 år och inte tyckte skolan var så viktigt, säger hon och skrattar.
Uppväxten var lite speciell. Hennes mamma skilde sig när Annica Johansson var i treårsåldern, mamman, Annica och Annicas syster bodde på en gård som drevs av mormodern som tidigt blivit änka.
– Morfar dog redan när mamma var fem år. Mormor var en stark kvinna med riktig pondus som skötte det mesta själv. En stor del var självhushåll och hemsömnad stod för inkomstkällan.
ANNICA FICK ÅKA taxi från hemorten Stuvhult till Älvseredsskolan under låg- och mellanstadiet och till Apelskolan i Ullared på högstadiet. Hon var glad och livligt och hade lite svårt att sitta still och vara tyst.
– Jag vet inte hur många kvarsittningar jag hade på högstadiet, säger hon och skrattar.
Där hemma var de inte särskilt oroliga, skolan var inte så viktig. Och själv förstod inte Annica vitsen med att ta studenten, hon ville hellre ha ett jobb. När en lärare i nian fick nys om att Annica tackat nej till en gymnasieutbildning övertalade och fixade hon så Annica åtminstone gick en tvåårig kontors- och distributionsutbildning på Falkenbergs Gymnasium.
– Jag gick samma utbildning som min sju år äldre syster, hon hade fått ett fint jobb på banken. Fast jag funderade ett tag på en fordonsteknisk utbildning, jag var en riktig moppetjej. I dag hade det varit perfekt om jag hade gått den utbildningen.
PRAKTIKEN GJORDES PÅ Hallands Nyheters annonsavdelning i Falkenberg samt på Falkenbergs fritidskontor. Efter gymnasiet fick Annica anställning på Älekulla Livs livs. Då var hon 18 år och berättade för chefen att hon inte tänkte bli långvarig eftersom det var frisör hon tänkte bli.
– ”Men Annica, jag har ju tänkt sälja affären till dig”, fick jag till svar. Jag pratade med min syster på banken som lovade hjälpa mig med alla papper och som 19-åring var jag Sveriges yngsta lanthandlare. Det var jätteroligt, jag hade affären i tre år, sen kom otåligheten in. Jag sålde och satsade på min hobby – kläder. Jag startade en klädbutik i Kinna med en kompis. Lokalhyran var på tok för dyr, men vi lyckades bryta kontraktet och jag ensam fortsatte i en källarlokal med Vera Modakläder och körde på till 1993.
ANNICA BLEV GRAVID och började förstå livets allvar. Allt var inte fest. Hon insåg att hon behövde en utbildning och började ansöka under sin mammaledighet. Hon hade flyttat från Kinna till Mjöbäck, men när hon kom in på komvux i Varberg flyttade hon dit själv med sonen Albin.
– Jag har alltid velat bo vid havet och gärna i Varberg. Förhållandet hade tagit slut och Albin var min drivkraft, mitt allt. Jag kände ett stort ansvar, det var bara vi och jag måste försörja oss.
Annica läste in det ekonomiska programmet på två år men kompletterade med ett naturtekniskt basår så att hon blev behörig att läsa till utvecklingsingenjör i Halmstad. Hon
"Jag råpluggade allt om motorer hemma. Jag lånade 5-6 böcker på biblioteket i Varberg, bibliotekarien trodde nog jag skulle hem och laga bilen."
ville gå en bred utbildning med flera möjligheter.
– Jag pendlade mellan Varberg och Halmstad. Att plugga och vara ensamstående var tufft ekonomiskt. Då skulle jag, som hade en riktig skruttbil som knappt fungerade, ha vetat att jag snart skulle köra de senaste Volvomodellerna (skratt)... Det var en nyttig period att gå igenom, man lär sig att bli tacksam och jag är glad att jag orkade de sex åren, säger Annica på sitt raka vis.
TRE DAGAR EFTER examen i Halmstad började Annica på konsultföretaget Caran i Göteborg, hon fick gå en 3D Cad-kurs och första uppdraget var på Motorutvecklingen på Volvo.
– Jag råpluggade allt om motorer hemma. Jag lånade 5-6 böcker på biblioteket i Varberg, bibliotekarien trodde nog jag skulle hem och laga bilen.
Det gick vägen. På Volvo Cars i Torslanda märkte de att hon var påläst och knappt ett år senare anställdes hon på Volvo som konstruktör. Då var hon 33 år.
SEDAN DESS HAR hon klättrat i hierarkin och gått den långa vägen från konstruktör till avdelningschef. Hon fick stort förtroende från sina chefer i den mansdominerande miljön. Hon blev gruppchef på ”Avgasefterbehandlingen, nästan direkt efter sin mammaledighet 2004, efter fem år avancerade hon till projektchef och fick leda en grupp med 15 projektledare. Tre år senare blev hon tillfrågad om hon var redo för nästa steg upp, hon blev sektionschef och därefter avdelningschef inom Motorutveckling, en global avdelning med 350 anställda.
– Efter 17 år på Volvo PV och 12 år med olika chefsbefattningar så har tiden gått extremt fort, trots många långa arbetsdagar. Volvo PV är en väldigt bra arbetsgivare och nätverket man har med kollegorna är mycket givande. Naturligtvis har det ibland varit svårt i en komplex miljö. Ju högre man kommer i chefsleden, ju högre är kraven att vara mer strategisk och kommunikationsmodellerna ändras.
ETT ANNAT PROBLEM var språket. En stor del av kommunikationen i företaget är på engelska.
– Det var riktigt tufft i början. Jag hade valt bort engelskan i gymnasiet framför musik som jag tyckte var mycket roligare. Jag gick kvällskurser folkuniversitetet, och när jag väl kom över tröskeln att inte vara rädd för att prata så har det känts bra, nu är det naturligt. Ibland måste jag tala på engelska inför 350 personer på stormöten i Volvohallen, det var nervöst...och är det fortfarande.
Efter en omorganisation är Annica i dag ansvarig för kvalitet och projektledning på enheten wagon propulsion som har 130 anställda globalt. Hon är sedan 10 år gift med Morgan som arbetar på Rejmers i Falkenberg och har barnen Albin, 24 år, och Astrid, 13 år.
I APRIL VAR hon med släkt och vänner i Florida och firade sin 50-årsdag. Middagen var på en hyrd båt. Mycket har hänt sen hon åkte moppe i Älvseredsskogarna och hon erkänner att hon är lite stolt.
– Från en uppväxt långt från akademiker och karriär har jag genom mitt driv och min ambition kommit ganska långt. Men det är inte motorer och teknik som är mitt största intresse, utan människor, säger hon.
Det enda hon sörjer är kanske alla förlorade timmar på pendling.
– Jag försöker hinna med det mesta, och är engagerad i min dotters innebandylag. Körsången har jag fått lägga på hyllan. Min plan i framtiden är kanske att jobba i Varberg så att jag slipper pendla så långt.