Allt kan va­ra li­ka au­ten­tiskt och li­ka falskt

Hallands Nyheter - - Kultur & Nöje - CARL ERLAND ANDERSSON Kul­tur­skri­bent

Frå­gan är vad som är äk­ta och ge­nu­int, el­ler ba­ra bluff och katt­guld. När det gäl­ler konst och mu­sik och lit­te­ra­tur är det­ta ett åter­kom­man­de spörs­mål, li­te som - på ett pin­samt plan - det om vad som är fak­ta, in­te ba­ra ”al­ter­na­ti­va san­ning­ar”.

Kon­spi­ra­tions­te­o­re­ti­ker tror att san­ning­ar har med pri­va­ta käns­lor att gö­ra. Och är nå­gon för­äls­kad kan för­vis­so ing­en mot­sä­ga det­ta fak­tum med ve­ten­skap; men den som kän­ner på sig att jor­den är platt i stäl­let för rund har helt en­kelt fel, hur pas­sio­ne­rat glö­dan­de hens emo­tio­ner än är.

Li­te an­norlun­da med kons­ten. Dess even­tu­el­la äkt­het kan ju in­te av­gö­ras med ve­ten­skap­li­ga Dna-prov. Ta blue­sen. Dess djup har si­na rottrå­dar bland svar­ta i ame­ri­kans­ka sö­dern på 30-ta­let och än­nu ti­di­ga­re. Länge an­sågs det där­för omöj­ligt för vi­ta att spe­la och sjunga rik­tig blues, det­ta be­trak­ta­des som ic­ke-au­ten­tiskt, för­fals­kat, en kul­tu­rell stöld.

PÅ 60-TA­LET BLEV det en ra­di­kal san­ning att vit rock­mu­sik var tjuv­gods, och rock­pro­du­cen­ter­na simp­la hä­la­re. Fors­ka­re har dock sen dess på­pe­kat att en del vi­ta sjöng blues re­dan på 30-ta­let, och svar­ta country, och än­nu fler en ba­stard­bland­ning av bå­da.

Slut­sat­sen blir gär­na då i stäl­let en re­la­ti­vism en­ligt vil­ken allt är li­ka au­ten­tiskt, el­ler li­ka falskt och - i sin för­läng­ning - kva­li­tets­frå­gor en­bart en smak­sak. Post­mo­der­nis­men gjor­de

En del vi­ta sjöng blues re­dan på 30-ta­let, och svar­ta country, och än­nu fler en ba­stard­bland­ning av bå­da.

verk­li­gen rent hus med fö­re­ställ­ning­en om äkt­het, konst var av­bil­der ba­ra, och den ame­ri­kans­ka sö­dern på 30-ta­let en so­ci­al kon­struk­tion bland and­ra. En Ro­bert John­son el­ler en Ro­bert Ax­el­son, det kvit­tar blue­sen li­ka. Är det så? Det är så - och än­då in­te så.

Det au­ten­tis­ka med blue­sen ut­går från en so­ci­al si­tu­a­tion, och en se­rie mänsk­li­ga er­fa­ren­he­ter. Frå­gan är då vad som hän­der när av­stån­det till det­ta 30-tal blir allt stör­re, och blue­sen allt­mer en­bart en stil och gen­re, lyft från er­fa­ren­he­ter­na. När släp­per rottrå­dar­na helt, och blir då blues­mu­si­ken egent­li­gen mu­se­al?

UR­SPRUNG, ETT SLÄKTORD till au­ten­ti­ci­tet, är ett kne­pigt be­grepp. För man för­flyt­tas ju he­la tiden allt läng­re ifrån det, ofrån­kom­ligt. I så fall finns äkt­he­ten en­bart i bör­jan och de­val­ve­ras mer el­ler mind­re ome­del­bart, till en skug­ga av sin for­na själv­klar­het. El­ler ock­så - vi ta­lar fort­fa­ran­de om blues - ad­de­rar man da­gens er­fa­ren­he­ter till en gam­mal form, ym­par in en ny släkt.

I da­gens sam­häl­le, med sin ra­sism och si­na vid­ga­de klass­klyf­tor, bor­de blue­sen ha be­tyd­lig re­le­vans. In­om kons­ter­na är det äk­ta ing­en de­fi­ni­tiv es­sens, ut­an en prak­tisk.

Man gör be­rät­tel­sen, sång­en au­ten­tisk, den är det ald­rig. Så gjor­de egent­li­gen ock­så blues­gub­bar­na på 30-ta­let. Så kons­tigt är det, el­ler in­te kons­ti­ga­re än så.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.