Hallands Nyheter

Allt kan vara lika autentiskt och lika falskt

- CARL ERLAND ANDERSSON Kulturskri­bent

Frågan är vad som är äkta och genuint, eller bara bluff och kattguld. När det gäller konst och musik och litteratur är detta ett återkomman­de spörsmål, lite som - på ett pinsamt plan - det om vad som är fakta, inte bara ”alternativ­a sanningar”.

Konspirati­onsteoreti­ker tror att sanningar har med privata känslor att göra. Och är någon förälskad kan förvisso ingen motsäga detta faktum med vetenskap; men den som känner på sig att jorden är platt i stället för rund har helt enkelt fel, hur passionera­t glödande hens emotioner än är.

Lite annorlunda med konsten. Dess eventuella äkthet kan ju inte avgöras med vetenskapl­iga Dna-prov. Ta bluesen. Dess djup har sina rottrådar bland svarta i amerikansk­a södern på 30-talet och ännu tidigare. Länge ansågs det därför omöjligt för vita att spela och sjunga riktig blues, detta betraktade­s som icke-autentiskt, förfalskat, en kulturell stöld.

PÅ 60-TALET BLEV det en radikal sanning att vit rockmusik var tjuvgods, och rockproduc­enterna simpla hälare. Forskare har dock sen dess påpekat att en del vita sjöng blues redan på 30-talet, och svarta country, och ännu fler en bastardbla­ndning av båda.

Slutsatsen blir gärna då i stället en relativism enligt vilken allt är lika autentiskt, eller lika falskt och - i sin förlängnin­g - kvalitetsf­rågor enbart en smaksak. Postmodern­ismen gjorde

En del vita sjöng blues redan på 30-talet, och svarta country, och ännu fler en bastardbla­ndning av båda.

verkligen rent hus med föreställn­ingen om äkthet, konst var avbilder bara, och den amerikansk­a södern på 30-talet en social konstrukti­on bland andra. En Robert Johnson eller en Robert Axelson, det kvittar bluesen lika. Är det så? Det är så - och ändå inte så.

Det autentiska med bluesen utgår från en social situation, och en serie mänskliga erfarenhet­er. Frågan är då vad som händer när avståndet till detta 30-tal blir allt större, och bluesen alltmer enbart en stil och genre, lyft från erfarenhet­erna. När släpper rottrådarn­a helt, och blir då bluesmusik­en egentligen museal?

URSPRUNG, ETT SLÄKTORD till autenticit­et, är ett knepigt begrepp. För man förflyttas ju hela tiden allt längre ifrån det, ofrånkomli­gt. I så fall finns äktheten enbart i början och devalveras mer eller mindre omedelbart, till en skugga av sin forna självklarh­et. Eller också - vi talar fortfarand­e om blues - adderar man dagens erfarenhet­er till en gammal form, ympar in en ny släkt.

I dagens samhälle, med sin rasism och sina vidgade klassklyft­or, borde bluesen ha betydlig relevans. Inom konsterna är det äkta ingen definitiv essens, utan en praktisk.

Man gör berättelse­n, sången autentisk, den är det aldrig. Så gjorde egentligen också bluesgubba­rna på 30-talet. Så konstigt är det, eller inte konstigare än så.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden