Allt kan vara lika autentiskt och lika falskt
Frågan är vad som är äkta och genuint, eller bara bluff och kattguld. När det gäller konst och musik och litteratur är detta ett återkommande spörsmål, lite som - på ett pinsamt plan - det om vad som är fakta, inte bara ”alternativa sanningar”.
Konspirationsteoretiker tror att sanningar har med privata känslor att göra. Och är någon förälskad kan förvisso ingen motsäga detta faktum med vetenskap; men den som känner på sig att jorden är platt i stället för rund har helt enkelt fel, hur passionerat glödande hens emotioner än är.
Lite annorlunda med konsten. Dess eventuella äkthet kan ju inte avgöras med vetenskapliga Dna-prov. Ta bluesen. Dess djup har sina rottrådar bland svarta i amerikanska södern på 30-talet och ännu tidigare. Länge ansågs det därför omöjligt för vita att spela och sjunga riktig blues, detta betraktades som icke-autentiskt, förfalskat, en kulturell stöld.
PÅ 60-TALET BLEV det en radikal sanning att vit rockmusik var tjuvgods, och rockproducenterna simpla hälare. Forskare har dock sen dess påpekat att en del vita sjöng blues redan på 30-talet, och svarta country, och ännu fler en bastardblandning av båda.
Slutsatsen blir gärna då i stället en relativism enligt vilken allt är lika autentiskt, eller lika falskt och - i sin förlängning - kvalitetsfrågor enbart en smaksak. Postmodernismen gjorde
En del vita sjöng blues redan på 30-talet, och svarta country, och ännu fler en bastardblandning av båda.
verkligen rent hus med föreställningen om äkthet, konst var avbilder bara, och den amerikanska södern på 30-talet en social konstruktion bland andra. En Robert Johnson eller en Robert Axelson, det kvittar bluesen lika. Är det så? Det är så - och ändå inte så.
Det autentiska med bluesen utgår från en social situation, och en serie mänskliga erfarenheter. Frågan är då vad som händer när avståndet till detta 30-tal blir allt större, och bluesen alltmer enbart en stil och genre, lyft från erfarenheterna. När släpper rottrådarna helt, och blir då bluesmusiken egentligen museal?
URSPRUNG, ETT SLÄKTORD till autenticitet, är ett knepigt begrepp. För man förflyttas ju hela tiden allt längre ifrån det, ofrånkomligt. I så fall finns äktheten enbart i början och devalveras mer eller mindre omedelbart, till en skugga av sin forna självklarhet. Eller också - vi talar fortfarande om blues - adderar man dagens erfarenheter till en gammal form, ympar in en ny släkt.
I dagens samhälle, med sin rasism och sina vidgade klassklyftor, borde bluesen ha betydlig relevans. Inom konsterna är det äkta ingen definitiv essens, utan en praktisk.
Man gör berättelsen, sången autentisk, den är det aldrig. Så gjorde egentligen också bluesgubbarna på 30-talet. Så konstigt är det, eller inte konstigare än så.