Fläderblommorna vilar i sockrets lömska famn

Det var min svärfar som för sisådär 35 år sen fick för sig att vi skulle göra fläderblomssaft. Vi firade semester tillsammans på Bornholm med ungarna som ännu var små. Min svärfar, en inbiten stockholmare i sjätte generationen, tog sig an uppgiften med den entusiasm som var hans absoluta kännetecken. Efter rekognoscering på cykel hade vi sett ut en prunkande fläderbuske, väldig i sitt omfång. Den stod alldeles utanför stängslet till Bornholms lilla flygplats – så nära att vi förutsåg en fläderblomssaft som skulle bli lika bensinluktande som en tysk riesling. Fast det sista är en efterhandskonstruktion, vi gjorde inte sådana förfinade vinassociationer på den tiden; det var ännu tidigt 1980-tal, inte ens de omtalade så kallade Lantvinerna hade kommit på Systembolagets hyllor.

Vi gjorde i alla fall fläderblomssaften, kände oss husliga.

NUMERA, NÄR JAG har barnbarn som hänger med på äventyret, har jag återupptagit denna ritual så här års när flädern blommar.

– Jaha, du ska ut och plocka ett par blomklasar och sedan hälla på 50 kilo socker så att det blir en saft, sa min hustru som har en prosaisk och avslöjande inställning till mina romantiska försök inom saftning och syltning.

Dessutom har hon rätt. Ingenting vilar på sådan sockrig grund som just fläderblomssaft. ”Koka upp 1,5 liter vatten. Rör ner 17 dl socker.”

Och ändå känner man sig duktig av saftandet. Hmmm. MAN KAN PÅMINNA sig hur sockret en gång i världen erövrade folket, när de svenska sockerbetorna gjorde nationen självförsörjande på sötman i slutet av 1800-talet. De svenska sockerbruken blev en stor arbetsgivare. Staten subventionerade dåförtiden denna industri, som ännu troddes frambringa en hälsobringande produkt, ett socker som gav energi och skulle lyfta svensken till nya höjder.

Och det var då som August Strindberg tecknade sitt porträtt av den förändrade skånska naturen, sockerbetans hemland:

”Ett fabrikslandskap, där den doftande klövern icke kan överdofta sockerfabriksdikets stank av vätesvavla och svavelammonium. Den fula betan har räddat det skånska jordbruket och gjort landet rikare än förr, livet fetare, men icke skönare”, skrev Strindberg i sina prosabitar från 1890-talet – och konstaterade vidare:

”Nu gungar icke sädesböljan, landet är icke gult utan obehagligt koppargrönt; fabriken med sina fängelselika byggnader och sin ohyggliga skorsten skymmer allt.”

HÄR STOD JAG alltså en kväll i månadsskiftet juni-juli 2017 med mina hopplockade fläderblomklasar, men framförallt som en sockrets tjänare ännu i denna tid.

Men saften blev god. Om ni undrar.

"Den stod alldeles utanför stängslet till Bornholms lilla flygplats – så nära att vi förutsåg en fläderblomssaft som skulle bli lika bensinluktande som en tysk riesling"