Mamman försökte vara cool (och höll på att missa sol)

Vi kommer en och en halv mil. Sen tittar jag i min handväska och konstaterar: ”Jag glömde mitt körkort hemma”. Nu gör inte det så mycket, jag ska ändå inte köra bil i Spanien. Men efter 30 sekunder säger min man: ”Mitt körkort är också borta! Det måste trillat ur min plånbok och ligga kvar hemma.”

NU ÄR DET inte lugnt längre. Extremt o-lugnt är ordet.

Vi sitter i vår bil på motorvägen och vårt plan lyfter om 90 minuter. En halv mil längre fram sitter våra barn i en annan bil. Och i Spanien väntar en hyrbil som vi måste ha för att kunna ta oss till vårt hyrda hus som ligger i liten-gullig-by.

Vi gör en U-sväng på motorvägen (nej, vi vänder snällt och laglydigt i Väröbacka men jag har aldrig velat göra en U-sväng så mycket som då) och kör hem.

Sammanbitna.

"Vi gör en U-sväng på motorvägen (nej, vi vänder snällt och laglydigt i Väröbacka men jag har aldrig velat göra en U-sväng så mycket som då) och kör hem"

VÄL HEMMA HITTAR vi mitt körkort, men inte min mans. Det är han som är angiven som förare på hyrbilen, men ändå. Tillbaka ut på motorvägen.

Klockan är mycket. Pelle panikmessar en gång i minuten och förklarar att han INTE tänker hoppa på något plan med sina storasyskon. Det går ändå inte för vi har passen.

Det ösregnar. Vi kör fort och får lätt vattenplaning (note to self: byt slitna däck i tid nästa gång). Kör förbi olycka: bil som fått vattenplaning. Saktar ner och googlar nya biljetter till Malaga. Dagspris: 6 500 kronor styck.

Vill slå någon i huvudet.

VET NI VAD det mest ironiska är? Att jag denna gång, för första gången i mitt liv, inte hade nojat över att vi skulle resa, och inte tjatat på alla så vi kom i väg med mängder av tidsmarginaler.

Varför stressa? hade jag tänkt. Jag är stor nu! Resvan! Jag kan glida in på flygplatsen och vifta med boardingkortet (jag hade till och med boardingkortet i MOBILEN) och komma i lagom tid. Inte sitta i två timmar på Landvetter och glo.

Jag försökte vara cool. Och se vart det tog mig.

VI HANN. PÅ ett hår när. Och efter att vi betalat typ två miljoner euro för att bilfirman skulle behaga byta till mig som registrerad förare (#hatahyrbilsfirmor) hade vi två och en halv vecka i soliga Andalusien. Så fina och underbara att inte ens mitt Instagramkonto kunde konkurrera med verkligheten.

Men jag ska aldrig låtsas vara icke-neurotisk igen. Livsfarligt ju.