Gessle tillbaka på
MUSIK: ”INTE SÅ LÅNGT MELLAN HALMSTAD OCH NASHVILLE”
Först och främst. En vacker natt, som Per Gessles senaste album heter, är egentligen ingen soloskiva, och sommarturnén med namnet En vacker kväll är ingen solosväng. Inte i betydelsen att Per Gessle arbetat ensam i studion eller att han kommer stå mol allena på scen. Tvärtom.
Som alltid omger sig Per Gessle med människor han tycker om och litar på, men inte nödvändigtvis med folk som han har känt i många år.
– Nya i gänget är violinisten Malin-my Wall, som jag lärde känna alldeles nyligen hos Skavlan, samt Ola Gustafsson på pedal steel och trummisen Andreas Dahlbäck.
NYTT ÄR OCKSÅ upplägget med Nashville, dit Per Gessle i höstas for med sitt musikaliska entourage (Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman och Anders Herrlin) för att spela in sitt album.
– Jag är inget uttalat countryfreak, men jag märkte att min skivsamling är märkligt centrerad kring Nashville, och att det finns mycket country i den musik jag växte upp med, allt från Lee Hazlewood till Neil Young.
PER GESSLE KÄNDE plötsligt att det var där, i Nashville, som han skulle spela in sin nya svenskspråkiga skiva, i stan känd för sina skivbolag och glittrande countrygalor, men kanske framförallt för sina duktiga musiker.
Väl på plats i Music City tog Gessle och hans team hjälp av violinisten Stuart Duncan, munspelaren Mickey Raphael och pedalsteelproffset Dan Dugmore, tre rutinerade studiomusiker som arbetat med Willie Nelson, Dolly Parton, George Strait och Dwight Yoakam, och som höll på att golva Per Gessle med sin musikalitet.
– De var så otroligt duktiga! Virtuoser alla tre, och jag önskar nästan att mina låtar hade varit längre så att de hade kunnat ta lite mer plats. Deras pålägg lyfte sångerna flera nivåer, Stuart Duncans fiol dansade balett med noterna, och vi synkade fint ihop.
TILL EN BÖRJAN var Per Gessle lite orolig för att de amerikanska proffsen skulle fnysa åt hans ”division tre-country” men så blev det inte alls.
– De var genuint intresserade av min musik och sade, oberoende av varandra, att de aldrig hade spelat några liknande sånger tidigare. De fann något nytt och annorlunda i min musik, och det var såklart en jättekick! Det är inte så långt mellan Nashville och Halmstad när allt kommer omkring.
Vi sitter i Leif’s Lounge, nattklubben inuti Hotell Tylösand som den pratglade men för dagen förkylde och lätt hostige Per Gessle köpte för drygt 20 år sedan ihop med affärsmannen Björn Nordstrand. Tillsammans har de rustat upp och lagt ned mycket pengar på strandhotellet som 2012 fick World travel awards pris för bästa svenska spa och som numera omsätter cirka 200 miljoner kronor.
I april kom Per Gessles första soloskiva på ett decennium. I går var det turnépremiär i Helsingborg med både Gyllenehits och Billboardettor. – Roxette finns inte längre men låtarna fortsätter leva, säger han.
”Jag är inget uttalat countryfreak, men jag märkte att min skivsamling är märkligt centrerad kring Nashville”
”De fann något nytt och annorlunda i min musik, och det var såklart en jättekick!”
Ändå ser Leffes med sina senapsgula tegelväggar och stora fönster ut som en småtrist mellanstadieskola. Utifrån, vill säga, för därinne har den påkostade nattklubben förvandlats till ett veritabelt museum för Gyllene Tider och Roxette.
BLAND DE RAKA, svarta skinnsofforna trängs reklamposters och turnéaffischer med Per Gessles gamla gitarrer och hedersbetygelser från amerikansk radio, som har spelat Usa-ettan It must have been love fyra miljoner gånger. Men framförallt är väggarna täckta, nej be-