Nya Spider-man är en ljus men utdragen matiné

SUPERHJÄLTEFILM

Jisses va. Homecoming är alltså den sjätte Spider-man-filmen sedan 2002, och Tom Holland trea på bollen att ikläda sig hjältens rödblå pyjamas. Det vore inte konstigt om någon tog detta senaste försök till återlansering för ett eftersläpande aprilskämt. Men tro’t eller ej, nu är filmen här – och det med ett par fräscha grepp som kan göra ett biobesök värt mödan.

I HOMECOMING tvångsmatas vi till exempel inte med hjältens ursprungsberättelse en sjuttioelfte gång. Avstampet är in medias res: Peter Parker alias Spider-man har redan upptäckt sina krafter, börjat svinga runt takåsarna, samt bistått superhjältegruppen Avengers vid ett tillfälle. Det ger filmen mer tid åt att berätta en ny sorts hjältesaga. En tunnare hjältesaga, förvisso, men likväl en ny.

Parker ska här inte rädda världen, knappt ens staden, utan stoppa en liga som ägnar sig åt illegal vapenförsäljning. Inte mycket kan gå åt fanders med andra ord, vilket får speltiden på två timmar och tretton minuter att kännas väl tilltagen. På det stora hela ger dock den ljusa och snabbfotade matiné-formen en skön omväxling från de mer storslaget episka Avengers-filmerna.

Av miljardären och superhjälten Tony Stark (Robert Downey Jr) får tonåringen en chans att visa vad han går för. Han tilldelas också en ny dräkt med otaliga fiffiga funktioner; bland annat inbyggd Siri-röst, svävarförmåga, och möjligheten att skicka iväg drönare.

SPIDER-MAN: HOMECOMING Regi: Jon Watts Med: Tom Holland, Marisa Tomei, Michael Keaton m.fl. USA, 2017 (133 minuter)

DET ÄR INTE en svaghet för filmen i sig, utan i porträtteringen av Spider-man att han får dessa fräcka extrakrafter. Peter Parker har alltid varit den i Marvel-trupperna som varit lättast att känna igen sig i, från den tuffa tillvaron som utstött i plugget till dagarna som underskattad och underbetald fotograf på tidningen Daily Bugle. Ingenting har serverats honom gratis. Förrän nu.

Å andra sidan är Tom Holland den förste Peter Parker som inte ser ut att ha haft körkort när Fälldin var statsminister, en ungdom som inte enbart hittas i uppsynen.

Där Tobey Maguire var dystergöken och Andrew Garfield den streetsmarta, är Holland enbart överenergisk och naiv. Det ålderstypiska larvet orsakar dråpligheter som är roliga på riktigt, och utgör en effektiv kontrast mot Michael Keatons luttrade arbetarklassbov Vulture – men får också rollfiguren att falla lite platt.

EN DAG, KANSKE tidigare än vi tror och hoppas, dyker det upp en Spindelman som fångar alla aspekter i Marvels dynamiska hjälte; en streetsmart nörd som ibland är dyster och glåmig, ibland pajig och lekfull.

Till dess leder faktiskt Holland tävlingen. Med nät-tunn marginal.