Med cancern växte arbetsglädjen
TIDNINGSMAN: SER 60-ÅRSDAGEN SOM EN FANTASTISK GÅVA
I mer än 40 år har han varit en röst att räkna med i debatten och medielandskapet. Och trots en obotlig cancersjukdom så bygger Johan Ehrenberg vidare på sin Etc-rörelse – som bara växer.
"Fördelen på 70-talet var att då fanns inte en tanke på att jag skulle behöva amortera en etta för två och en halv miljon i Stockholm"
JOHAN EHRENBERG
Det var 1976 som han var med och grundade vänstertidskriften som skulle få namnet ETC. Den då blott artonårige Ehrenberg gjorde tidning i stället för att gå på gymnasiet. Numera driver den blivande 60-åringen både el-, byggoch mediebolag som vd för den expansiva Etc-koncernen.
Han författar också både debattböcker och skönlitteratur, och kom 2016 ut med memoarboken ”Falska minnen”. I den berättar han historien om 40-årsjubilerande ETC – men också att han sedan 2010 har leukemi, en långsam och dödlig variant av sjukdomen. Hur mår du?
– Jag mår jättebra. Det är en sådan konstig sjukdom; det händer ingenting, ingenting och ingenting – och sedan plötsligt… Men det kan ta många år.
Sjukdomen har medfört en större glädje över allt han kan göra. Den gör det lättare att slå ifrån sig deppiga dagar, då tröttheten kommer över honom. Han arbetar i ett högt tempo och med stor koncentration. Att leva med cancer ger ökad tyngd åt frågan ”vad ska jag göra?”. Och svaret har varit att arbeta ännu mer.
– För det är det jag tycker är roligt.
Hans dagstidningsverksamhet och solcellsprojekt har pågått ett tag. Nytt på agendan är byggen av hyreshus och en alternativ bokmässa i Göteborg. Etc-rörelsen växer, med en vänsterpolitisk vision om en bättre värld i botten. Många lyfter fram honom, Johan Ehrenberg ensam, som den drivande kraften. Men själv menar han att det som krävs är människor som går ihop och organiserar sig; stöd från andra är det mest effektiva verktyget för att åstadkomma något.
– UTAN STÖD så har det ingen betydelse vilka erfarenheter, idéer, kraft eller arbetsförmåga man har. Utan en rörelse, som består av människor som gillar något och frivilligt stöder det, kan ingen förändring ske.
Det är också en poäng han gör i Falska minnen. Han växte upp i en sexbarnsfamilj i norra Skåne och kom till Stockholm som 16årig tryckare, utan försänkningar i något etablissemang. Att han kunde förverkliga sina idéer och frihetsprojekt handlade om att de var flera som stöttade varandras idéer och organiserade sig genom att starta företag.
Men det skedde förstås i ett
sammanhang präglat av 70- och 80-talens frihets- och solidaritetsrörelser. Hur hade det gått om du var ung i dag?
– Jag tror nog att jag hade velat göra samma saker. Men fördelen på 70-talet var att då fanns inte en tanke på att jag skulle behöva amortera en etta för två och en halv miljon i Stockholm för att ha någonstans att bo. Då fanns det en rivningslägenhet för varje ung människa. Och det var det ingen katastrof att kasta sig in i ett projekt utan att ha ett jobb.
HAN HAR KASTAT sig in i rätt många projekt nu, sedan han drog från Hässleholm till Stockholms kultur- och mediekretsar. Milstolparna karriären har varit rätt offentliga, både med- och motgångar. Vad gläds han mest åt att se tillbaka på?
– Det som gör mig gladast är att jag fortfarande har min stora kärlek, och vi träffades 1981. Det kan man inte jämföra med något annat. Jag känner en enorm glädje och trygghet över det.