”Trots allt ett utomordentligt skådespel”

Eftersom det nu i juli är 75 år sedan, så kan man väl ursäktas för lite egen släkthistoria, i synnerhet som den är dramatisk: ”Det var trots allt ett utomordentligt skådespel att se från livbåtarna, där vi var ett 60-tal meter akter om det sjunkande fartyget. Jag hade önskat att det kunnat filmas”, skrev min morfar Edvin Nilsson när han många år senare nedtecknade sina minnen från ett liv som sjökapten.

Han var kapten på lastfartyget m/s Uddeholm som under andra världskriget i juli 1942 var på väg hem från Sydamerika i den så kallade lejdtrafiken, med bomullslast, när det söder om norska kusten sprängdes av en flytande mina i vatten som skulle vara säkert.

DEN SISTA DELEN av fartyget som gick ner under vattnet, när hela besättningen räddat sig i livbåtarna, var den aktre svenska flaggan – och om de gamla tidningsklippen talar rätt så uppvisade min morfar en viss stil i nödens ögonblick, då han i livbåten beordrade en honnör för flaggan.

När besättningen morgonen därpå kravlade iland på den norska sydkusten, så befann de sig på av tyskarna ockuperad mark. Men märkligt nog var bevakningen inte större än att de själva fick gå och knacka på och anmäla sin närvaro.

”Det är aldrig fel att påminnas om att världen innehåller en del stil och omtänksamhet”

PÅ HAVET GUPPADE länge därefter bomullsbalar som ett minne av förlisningen. På ett efterföljande fartyg, m/s Argentina, som också sprängdes av en mina, omkom fyra besättningsmän. Men på min morfars fartyg överlevde, tack och lov, samtliga.

Och eftersom min morfar med sådan noggrannhet plitade ner minnena från sina resor när han gått i pension, så kunde jag häromkvällen sätta mig i soffan därhemma och återuppleva 75-årsminnet med hans egna ord.

NÄR DE OLYCKSDRABBADE sjömännen efter minsprängningen var på hemväg till Göteborg med tåg, så var Ed i Dalsland den första svenska anhalten. Tåget var redan två timmar försenat, men ändå:

”Då vi kom fram till Ed var järnvägsrestaurangen dukad för oss. Övriga resenärer blev hänvisade till annat ställe. Vi blev serverade en utmärkt och riklig måltid. Befälet blev först färdigt med ätandet och gick ut på stationsområdet och hörde de övriga passagerarna, som var ytterst missnöjda över det långa uppehållet. Så småningom kom alla ut från järnvägsrestaurangen mätta och nöjda. Då vände sig stinsen och tågföraren sig till oss och sade: ’Ja nu tror jag att alla är mätta, så nu kör vi igen.’ ”

VÄL FRAMME I Göteborg på kvällen hade rederiet sett till att två välsorterade affärer höll extraöppet så att besättningen ”kunde rigga upp sig”.

Det är aldrig fel att påminnas om att världen innehåller en del stil och omtänksamhet, även för 75 år sedan. Uppvaktning undanbedes Ätran Uppvaktning undanbedes Öarna