Till svartråttan, slottet och all natur i Ängarna

Ibland kunde jag se någon av falkarna sitta i Namnboken. En gammal bok där älskande människor ristat sina namn barken.

artikeln ”Här ska Gekåsägaren bo om några år” (27/6).

SVARTRÅ. I HN 27/6 skildras den slottsliknande byggnad som ska uppföras i Svartrå. Få vet att just här i Ängarna fanns svartråttans sista fäste i Sverige. När ljuset tändes i Ängarnas hönsgård hade svartråttorna klättrat och satt sig på hönsens pinnar, glodde och glanade.

Bröderna Arvid och Rune mindes, att svartråttorna hade ovanligt stora öron. I den vackra och långsträckta huvudbyggnaden kunde man höra dem leka på vinden. Kivas och bitas. Springa ut i takrännan och svinga sig till närmaste träd. Brödernas biologilärare dödade och stoppade upp de sista svartråttorna och exporterade dem med god förtjänst till Europas biologiska museer.

VARJE MORGON FRÅGADE lärarna sina elever: ”Vad har ni hört? Var har ni sett?”.

Bröderna utvecklades till kunniga biologer. De tycktes besjäla landskapet och därför inledde jag boken ”Besjälad Natur” (Carlsson Bokförlag 1998) med kapitlet ”Svartråttans sista fäste i Sverige.” Arvid hade då blivit blind. Jag åkte ned från bokmässan och läste kapitlet för honom på vårdhemmet i Ullared. Jag och vännen Bosse avvaktade spänt Arvids reaktion. ”Det var en salva.” sa han och var nöjd.

I HN 12/7 skildras det närbelägna Ängaberget (Skrabbabjär) som potentiell häckningslokal för den rödlistade pilgrimsfalken. I mitten av 1990-talet fanns pilgrimsfalkar på Skrabbabjär. De togs som ägg från falkbon där pilgrimsfalkar lade nya ägg. Ornitologer placerade äggen i kläckningsmaskiner och därifrån kom fyra falkungar i bur till Skrabbabjär. De fick inte präglas av människan. De måste se sig som fria. Helt beroende av sin egen förmåga att slå bytet. Rune gömde sig bakom en buske, där han lade kycklingar i ett sluttande rör, som gick ned till buren, där falkungarna befann sig. Kyckling i rörpost från en osynlig givare! Det passade Runes diskreta framtoning, att verka men inte synas. En dag hissades burens sida upp. Sakta tultade de unga pilgrimsfalkarna till klipphyllans rand. Svingade sig ut över betesmarker, åkerlyckor och välvårdade stenmurar. Ibland kunde jag se någon av falkarna sitta i Namnboken. En gammal bok där älskande människor ristat sina namn barken. Nu är falkarna borta från Svartrå. De häckar i bergbranter vid sjöar i det Halländska landskapet. Nu vilar bröderna Arvid och Rune under var sin sten på Svartrå kyrkogård. Arvid Svensson (1920 – 2003) har en mörk sten, allvarsam och hederlig som han själv. Rune Svensson (1925 - 2014) har en ljus sten, ljus och blid som han själv.

DEN VACKRA tvåvåningslängan står tom. Borta är de 100-tals storbildsdia i färg som Rune fotograferat av Ängarna och dess omgivningar genom alla årstider. Bilder som är viktiga för att belysa platsens själ. Bilder av den närbelägna Högvadsån med den mäktiga och mytiska ormbunken safsa på stenblock mellan forsarna. Nu är Ängarnas gräsmatta välklippt, husen övergivna. Grova syréner lutar sig mot rutan på gaveln mot Svartrås dalgång.

FÖR LÄNGE SEDAN blev förbisträckande tranor attackerade av de djärva falkarna, som verkade beredda att slå mot allt. Förvånade vaggade tranorna sina huvuden och flög vidare.

Nu skriar gladan över Ängarna, nöjd med att vara ensam herre på täppan. Någon ny invasion av svartråttor i Svartrå kommer inte att ske. Svartråttan är rödlistad intill utrotning, och omhuldas inte av naturvänner.

Oavsett om Ängarnas huvudbyggnad försvinner eller ett slott uppförs, lever naturen vidare i omgivande naturreservat. En lärdom för länsstyrelsen borde vara att bilda naturkulturreservat, som även skyddar byggnader. Då hade den vackra hallandslängan i Ängarna kunnat renoveras och utgöra ett natur- kulturmuseum.