Att känna tacksamhet
Liten barnhand i min, badväskan i den andra. Het sand sipprar in mellan våra tår när vi går ner mot havet. Solen står högt på himlen, och vetskapen om ännu en ledig dag tillsammans ligger som ett varmt och fluffigt täcke över mitt sinne.
EN SEMESTERVECKA HAR snabbt passerat förbi, och jag börjar så smått landa i den sköna och avkopplande lunken – med dagar fyllda av sol, bad och äventyr, eller bara mys på hemmaplan. Tid att bara vara. När man får chans att andas med magen igen, det är då som sinnet hinner ikapp. Då som tankarna får chans att verkligen slå rot.
OCH JUST NU känner jag en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att livet bjuder på så många utmaningar – på gott och på ont – men att det nästan alltid löser sig på något sätt. Trots att livet då och då slår undan benen på en, och man känner sig rädd och vilsen, så brukar det till slut ordna sig. Till slut gör det alltid det. Även om livet kanske inte blev riktigt som man först tänkt.
JUST NU KÄNNER jag tacksamhet över att ha tillbringat en vecka tätt intill mina små grabbar. Ibland har jag naturligtvis varit galen på dem, men allra mest har njutit av att få några riktigt härliga sommardagar tillsammans, utan att behöva stressa med vardagsrutiner. Vi har badat, umgåtts med nära och kära, och ätit alldeles för mycket glass (om man nu kan det på sommaren). Och fått solblekt hår och en massa nya fräknar på näsan.
JAG KÄNNER OCKSÅ en enorm tacksamhet över alla fina människor som finns i våra liv. Både gamla och väl bevarade relationer, som alltid kommer finnas där på något sätt. Men även helt nya människor, som vunnit en given plats i mitt och barnens hjärtan. Personer som under det senaste året har kommit in i våra liv och tagit en självklar plats. Ännu en trygg vuxenhand att hålla i. Någon som är proffs på att berätta historier som får dem att kikna av skratt, eller som är expert på att stoppa om frusna barnfötter om kvällen. Människor som alla har ett varmt och öppet sinne. Så tacksam för det.
JAG SKA INTE heller sticka under stol med att jag känner tacksamhet över att nu ha en hel vecka för mig själv. Inte behöver tjata om utspridda leksaker, smörja in otåliga barn med solkräm, eller ständigt medla mellan oeniga bröder. Nu lämnar jag med varm hand över mina små hjärtan till deras pappa, och jag vet att de kommer få en minst lika fin vecka hos honom. Precis som vanligt. Som sagt – jag är oändligt tacksam över att livet är fantastiskt, även om det kanske inte blev som man först tänkt.
Just nu känner jag tacksamhet över att ha tillbringat en vecka tätt intill mina små grabbar. Ibland har jag naturligtvis varit galen på dem, men allra mest har njutit av att få några riktigt härliga sommardagar tillsammans