Lite tidigt att svälja en mellanmjölkslösning
REGERINGSOMBILDNING. Löfven räddar ansiktet och servar över ett kompromissbud. Alliansen väljer att hålla den bollen. Givet haveriets allvar är det rimligt.
LEDARE 28/7. Det är lite rart ändå, hur Stefan Löfven kramar Peter Hultqvist. Att statsministern liksom står där inför svenska folket och säger. Det är OK, kompis, man behöver inte berätta allt i en bra relation.
Fast egentligen är ju sådan tystnad helt åt skogen. Vi talar ju trots allt om ett säkerhetshaveri av historiska mått. Därför ger omfamnandet ny näring åt spekulationerna om att Hultqvist nog egentligen hade hittat den där tysta lokalen (som Ygeman påstår inte fanns) och att resten är en sjabblig hantering som skett i tyst samförstånd.
ATT VÄGRA SPARKA försvarsministern beskrivs som ett lite kaxigt drag av Stefan Löfven. Och motdraget är taktiskt för en statsminister som vill förhindra regeringskris och samtidigt rädda ansiktet. Full kapitulation från Stefan Löfvens sida var det nog få som förväntade sig.
Men när exempelvis Margot Wallström twittrar att ”den här regeringen tar ansvar för Sverige och Sveriges säkerhet. Oppositionen borde göra desamma och sluta ägna sig åt politiska krumbukter.” så blir det närmast löjeväckande.
LÅT DÄRFÖR GÖRA följande klart, en gång för alla: det Stefan Löfven gjorde på torsdagsmorgonen var bara vad han borde ha gjort i måndags om inte tidigare. Det spel, med Sveriges säkerhet som insats, som bedrivits på regeringskansliet är raka motsatsen till ansvarstagande och ledarskap. Historiens dom blir därefter.
NÄR DET NU framstår som helt glasklart att ingen, vare sig inom regeringen eller Miljöpartiet, ifrågasätter Anna Johanssons avgång (hon har till skillnad från Ygeman heller inte fått något nytt glassigt uppdrag) blir det ännu konstigare att det beskedet inte lämnats tidigare. Å andra sidan finns förklaringen kanske hos Anna Johansson själv.
– Jag kan inte se att jag gjort något fel, säger hon i en Gp-intervju.
HON GÖR GÄLLANDE att hon lägger sitt jobb på offeraltaret trots att skulden egentligen ligger hos den förra regeringen. Det är samma förklaring som Falkenbergspolitiker Hans Hoff (S) ger. I vad som svårligen framstår som annat än ännu ett desperat försök att skjuta skulden ifrån sig har han kontrat med att anmäla den förra regeringen till Konstitutionsutskottet.
DEN FÖRKLARINGSMODELLEN håller dock inte, vilket Maria Wetterstrand varit vänlig att påminna om. Det tidigare Mp-språkröret, som till skillnad från sina nuvarande partikamrater inte har tappat målföret, påpekar följande på twitter: ”Frågan om outsourcing av statens It-verksamhet behandlades i riksdagen under riksmötet 2010/2011. Den utskottsbehandlades i samband med budgeten och hanteringen finns redovisad i Finansutskottets betänkande om utgiftsområde 2. Där framgår att det enda parti som redovisade avvikande mening i frågan om outsourcingen var Vänsterpartiet.”
Det är ju inte heller outsourcingen som är huvudproblemet utan den fullkomligt huvudlösa hanteringen på Transportstyrelsen och att regeringen sedan försökte sopa haveriet under mattan.
SÅ VAD HÄNDER nu? Alliansen har åter bollen. Den tänker de krama ett tag, enligt senaste budet. Det gör de rätt i. Så länge Socialdemokraterna fortsätter att försöka blanda bort korten och ger intryck av att de inte förstår vidden av vad som hänt bör Alliansen inte hasta med att skänka bort tillfället till en hård retur. Då skulle de dessutom ge intryck av att den breda misstroendeförklaringen bara var ett spel. Och än har faktiskt inget hänt, ingen vettig förklaring kommit, som gör att skälen för missförtroendet mot Peter Hultqvist försvunnit. Men om den saken förändras kan en klassisk mellanmjölkskompromiss förstås bli fullt möjlig – givet det komplicerade parlamentariska läget bör Alliansen hålla den möjligheten öppen.