Redaktören: ”Så spottar han på sin egen stamtavla”
1917 - VAD HÄNDE DÅ? DEL TRE
Den som tror att tidningarna var återhållsammare förr kan glömma det. Vad som triggade igång redaktör Filip Pärson var mycket.
Lite av en slugger var Filip Pärson i spalterna, denna nykterhetsman, spelman och folklivsskildrare som under stora delar av 1910och 1920-talen var huvudredaktör för Hallands Nyheter och dess föregångare Falkenbergs-posten.
En sommarkväll 1917, hundra år sedan, hade han egentligen kommit för sent till ett möte på Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro. Det var paus och mötesdeltagarna – lärare och lärarinnor – hade gått ut för att få lite luft under pausen. Och herr Pärson kom att skriva vad han upplevde:
”Emellertid slog det mig att en hel del av mötesfolket såg tungsinta och dystra ut. Först trodde jag att de surmulna minerna kom sig av åskmolnen, som drev allt närmare västanifrån. Men jag blev snart tagen ur den villfarelsen. Jag törnade ihop med en flock unga lärarinnor. Man hade tråkigt, genomtråkigt.”
SKÄLET VAR ATT folkskolläraren, klockaren och organisten H F Lindblad från Sibbarp hade hållit ett anförande. Filip Pärson fick i efterhand veta att Lindblad gått till storms mot dansen, ett älsklingsämne för dem som ansåg sig förfäkta ett sedesamt leverne.
Och då gick spelmannen Filip Pärson igång, och menade att Lindblad ”urartat betänkligt”. Pärson satte i sin artikel in stöten på ett personligt plan, uppenbarligen väl kunnig om denne Lindblads släktband: ”Det finns flera i hans släkt, som har rykte om sig att vara rent mästerliga i både polska och kadrilj. Då alltså hr Lindblad fördömer allt vad dans heter, så spottar han på sin egen stamtavla. Och det ska inte en äkta svensk göra, hr Lindblad.”
NÄR FILIP PÄRSON var igång med sitt temperamentsfulla angrepp, så förklarade han även: ”Dansen, hr Lindblad, är en gåva från ovan. Den liksom musiken. Och den människa som inte kan se något vackert, någonting verkligt gripande, i behagfulla, rytmiska rörelser hos en människokropp, den har inte heller någon förståelse för musiken, konsternas konst, det andligas bästa uttrycksmedel.”
Men frågan om dansens sedliga inverkan skulle senare nå nya höjder, när dansbaneeländet blev ett begrepp, även om debatten då mer handlade om den bristande nykterheten vid dansbanorna.
Och Filip Pärson själv avslöjade 1917 att inte all dans föll honom på läppen. Onestep, foxtrotens föregångare, hade nått Sverige några år tidigare. Filip Pärson tyckte att den mest handlade om kättja och utsvettning.
Även förståelsen har sina begränsningar.
HÅKAN BERGSTRÖM