Re­dak­tö­ren: ”Så spot­tar han på sin egen stam­tav­la”

1917 - VAD HÄNDE DÅ? DEL TRE

Hallands Nyheter - - Falkenberg - 010-471 52 67 ha­kan.bergstrom@hn.se

Den som tror att tid­ning­ar­na var åter­håll­sam­ma­re förr kan glöm­ma det. Vad som trig­ga­de igång re­dak­tör Filip Pär­son var myc­ket.

Li­te av en slug­ger var Filip Pär­son i spal­ter­na, den­na nyk­ter­hets­man, spel­man och folk­livs­skild­ra­re som un­der sto­ra de­lar av 1910och 1920-ta­len var hu­vud­re­dak­tör för Hal­lands Nyheter och dess fö­re­gång­a­re Fal­ken­bergs-pos­ten.

En som­mar­kväll 1917, hund­ra år se­dan, ha­de han egent­li­gen kom­mit för sent till ett mö­te på Katri­ne­bergs folk­hög­sko­la i Ves­sige­bro. Det var pa­us och mö­tes­del­ta­gar­na – lä­ra­re och lä­ra­rin­nor – ha­de gått ut för att få li­te luft un­der pa­u­sen. Och herr Pär­son kom att skri­va vad han upp­lev­de:

”Emel­ler­tid slog det mig att en hel del av mö­tes­fol­ket såg tung­sin­ta och dyst­ra ut. Först trod­de jag att de sur­mul­na mi­ner­na kom sig av åsk­mol­nen, som drev allt när­ma­re väs­ta­n­i­från. Men jag blev snart ta­gen ur den vill­fa­rel­sen. Jag tör­na­de ihop med en flock unga lä­ra­rin­nor. Man ha­de trå­kigt, ge­nom­trå­kigt.”

SKÄ­LET VAR ATT folk­skol­lä­ra­ren, kloc­ka­ren och or­ga­nis­ten H F Lind­blad från Sib­barp ha­de hål­lit ett an­fö­ran­de. Filip Pär­son fick i ef­ter­hand ve­ta att Lind­blad gått till storms mot dan­sen, ett älsk­lings­äm­ne för dem som an­såg sig för­fäk­ta ett se­de­samt le­ver­ne.

Och då gick spel­man­nen Filip Pär­son igång, och me­na­de att Lind­blad ”ur­ar­tat be­tänk­ligt”. Pär­son sat­te i sin ar­ti­kel in stö­ten på ett per­son­ligt plan, up­pen­bar­li­gen väl kun­nig om den­ne Lind­blads släkt­band: ”Det finns fle­ra i hans släkt, som har ryk­te om sig att va­ra rent mäs­ter­li­ga i bå­de pols­ka och kad­rilj. Då alltså hr Lind­blad för­dö­mer allt vad dans he­ter, så spot­tar han på sin egen stam­tav­la. Och det ska in­te en äk­ta svensk gö­ra, hr Lind­blad.”

NÄR FILIP PÄR­SON var igång med sitt tem­pe­ra­ments­ful­la an­grepp, så för­kla­ra­de han även: ”Dan­sen, hr Lind­blad, är en gå­va från ovan. Den lik­som mu­si­ken. Och den män­ni­ska som in­te kan se nå­got vac­kert, någon­ting verk­ligt gri­pan­de, i be­hag­ful­la, ryt­mis­ka rö­rel­ser hos en män­ni­sko­kropp, den har in­te hel­ler nå­gon för­stå­el­se för mu­si­ken, kons­ter­nas konst, det and­li­gas bäs­ta ut­trycks­me­del.”

Men frå­gan om dan­sens sed­li­ga in­ver­kan skul­le se­na­re nå nya höj­der, när dans­ba­nee­län­det blev ett be­grepp, även om de­bat­ten då mer handlade om den bris­tan­de nyk­ter­he­ten vid dans­ba­nor­na.

Och Filip Pär­son själv av­slö­ja­de 1917 att in­te all dans föll ho­nom på läp­pen. Ones­tep, fox­tro­tens fö­re­gång­a­re, ha­de nått Sve­ri­ge någ­ra år ti­di­ga­re. Filip Pär­son tyck­te att den mest handlade om kätt­ja och ut­svett­ning.

Även för­stå­el­sen har si­na be­gräns­ning­ar.

HÅKAN BERGSTRÖM

Bild: ALMQVISTS FOTO/FAL­KEN­BERGS KOMMUNARKIV

SLUG­GER I SPAL­TER­NA. Re­dak­tör Filip Pär­son som för­sva­ra­de dan­sen som ”en gå­va från ovan”

Bild: HÅKAN BERGSTRÖM

KATRI­NE­BERGS FOLK­HÖG­SKO­LA. Det var här som re­dak­tö­ren tyck­te att mö­tes­del­ta­gar­na var allt­för dyst­ra.

I SPAL­TER­NA. Ar­ti­keln som­ma­ren 1917, då Filip Pär­son an­såg att ”sed­lig­hets­väk­tar­na” gått för långt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.