Låt er inte bländas av kråksilvret
Taket glänser och fjällen blänker, till och med tornflaggan är i topp. I den Varbergska villastaden står nu en färgstark kuliss som det tydligen lätt att låta sig förföras av. Åtminstone att döma av vissa kommentarer i sociala medier. ”Nu måtte väl alla grinpellar tappa målföret, se så fint det blev”. Ungefär så låter det lite varstans. För under det tomma tältet byggdes det trots allt upp ett hus är hyfsat likt det gamla. Och vem bryr sig då om att fönstren sitter lite annorlunda, att det silverblänkande taket inte ser ut riktigt som förut, att huset begåvats med en lite annorlunda ingång än senast, att balkongen på övervåningen bestämt har blivit lite större...? Huset blev ju ändå fint ”renoverat”. Eller inte.
FÖR DET ÄR ju egentligen inte en renovering vi talar om. Inte heller är det en exakt kopia av det hus som nyss stod där. Den som vill kan roa sig med den klassiska bildleken ”finn x fel” och upptäcka en hel del förändringar även av den exteriör som inte fick förändras. Byggherrarna har liksom kokat ihop gamla originalritningar med nyare och uppfört ett slags ”ny-heijlska med variation”.
HUR MÅNGA FJÄLL eller brädor som finns kvar av originalet, om några, har vi ingen aning om. Sannolikt inte byggnadsnämnden heller. Det vi vet är att det gamla huset revs.
Om man inte köper dimridåer och bortförklaringar vill säga. För trots att den avhoppade antikvarien slog larm om att rivningsförbudet inte respekterades, och fick stöd av kritiska politiker i kulturnämnden, gjorde byggnadsnämnden en helt annan bedömning.
DETTA TROTS ATT bildbevisen i höstas talade sitt tydliga språk – det gapade tomt bakom presenningarna – ansåg nämnd och förvaltning att där stod ett hus. De slog fast att den som lämnar blott en bråkdel av en gammal vägg har gjort vad som krävs för att huset inte ska anses rivet i juridisk mening.
Med den vida och generösa tolkningen av lagen gjorde sig Varberg till åtlöje landet runt. För självklart spreds historien om det försvunna huset som en löpeld.
Nåväl, ett skämt på pinsamma politikers bekostnad kan varbergarna förstås leva med. Sånt kan dessutom snabbt vara glömt, särskilt om kopian ser någorlunda ut.
DET ALLVARLIGA I den här historien är att den Varbergska tolkningen av ett rivningsförbud ger mindre seriösa byggherrar nästan hur fria händer som helst. Hus som pekats ut som byggnader av väsentligt kulturintresse av högsta klass – och då varken får förändras eller rivas – kan i praktiken uppenbarligen behandlas lite hursomhelst.
OCH FAKTUM ÄR att det finns gott om byggnader i Varberg där fastighetsägare exempelvis gärna skulle vilja lägga till en balkong, eller fixa en altan, kanske en punschveranda, men bedömt att husets K-märkning omöjliggör detta. Plötsligt står dock nybygget i Villastaden där som ett levande bevis på att möjligheterna uppenbarligen är oändliga i Varberg. En fasadförändring här, en takändring där, är ju uppenbarligen bara att klubba igenom. För det är väl inte så att bara vissa personer kan räkna med gräddfil genom byggnadsnämnden?
Kom dock ihåg detta: att bygga upp kulisser, pastischer, eller aldrig så hyfsade kopior är något helt annat är god byggnadsvård. Och politiker som slarvar med uppenbara sanningar bygger inte förtroende .