Schulze skriver sin släktsaga

LITTERATUR

ANNA SCHULZE Kidnappningen Wahlström & Widstrand

Relationer är Anna Schulzes stora ämne som författare, så vad kan passa bättre än att hennes hittills största projekt ”Kidnappningen”. En uttömmande beskrivning av relationerna i hennes egen släkt.

UTGÅNGSPUNKTEN ÄR titelns kidnappning: författarens far kidnappades av sin egen mor – som hade förlorat i en vårdnadstvist – när han var ett litet barn. Han tvingades till många års ofrivillig exil i mellankrigstidens Östeuropa.

Schulze backar bandet ytterligare flera årtionden, och börjar sin släkthistoria i den burgna stockholmska borgerlighetens sena 1800-tal. Genom ett digert material av brev och dagböcker, domstolshandlingar och protokoll, leder hon historien fram till sig själv.

DRIVKRAFTEN BAKOM projektet är hennes undran över faderns tillbakadragenhet: varför han varit så extremt mån om sin självständighet. Läsaren anar att Schulze känt ett främlingskap gentemot sin far, och att gåtorna ska besvaras med den gigantiska biografiska undersökningen.

Men mest fascinerande i denna fascinerande släktsaga är trots allt farmodern, kidnapperskan. En sämre mor får man leta efter. Författarens far Ragnar Schulze blev efter sina barndomstrauman inte oväntat psykolog.

Kidnappningen var inte det enda farmodern gjorde sig skyldig till: bedrägerier, försumlighet som vårdnadshavare, utpressning och som kronan på verket angivare åt Nazityskland i andra världskrigets slutskede. Men det finns en faktor i släkthistorien som förklarar väldigt mycket. Barnaga. Systematiserad, metodisk barnaga, inte sällan så att blodet flyter. I flera generationer.

EN ANNAN TYP av berättelse om farmodern hade kunnat göra henne till en cynisk hjältinna. En fri kvinna som håller män ifrån sig samtidigt som hon utnyttjar dem, som lever det glada livet på Rivieran under 1920- och 1930-talen, som alltid ser till sig själv främst och skapar ett narcissistiskt matriarkat med hjälp av sin mor och sin på psykopatmanér bländande charm.

Anna Schulze nämner grekiska tragedier, och läsaren erinrar sig både sådana, och Shakespeare, och Dickens och Thomas Mann. Schulzehistorien är full av ödesmättnad och passioner, svek och olycka; en välbeställd borgarsläkts förfall och ruinering, barn som far fruktansvärt illa men ändå kämpar sig fram till ett hyfsat, rentav lyckligt levnadsöde. Kidnappningen skulle kunna bli en storslagen spelfilm, eller en gripande teaterpjäs.