Sor­gen ef­ter so­nen tog Lot­ta till te­a­tern

Li­te om: Lot­ta Ben­je­gård

Hallands Nyheter - - Livets Gång - BIRGITTA TINGDAL li­vets.gang@hn.se

Kanske pjä­sen ”Brinn häxa, brinn” ald­rig ha­de satts upp på sce­nen om in­te för­fat­ta­ren Lot­ta Ben­je­gård själv drab­bats av stor sorg. – Sor­gen gav mig ener­gi och vil­ja att en­ga­ge­ra känslo­mäs­sigt, sä­ger hon in­för au­gustipre­miä­ren.

Det finns många trå­dar som dra­git Lot­ta till te­a­ter­sce­nen i bok­sko­gen i Äsk­hults­bac­ken i Kungs­bac­ka.

– Jag har all­tid tyckt om te­a­ter men in­tres­set fick lig­ga i bak­vatt­net länge till för­mån för mitt ping­is­in­tres­se. Men när jag slu­ta­de ef­ter ett guld i ju­ni­or-sm och kom­mit in på gym­na­si­ets estet­pro­gram tog det fart på all­var.

DET SOM LOC­KA­DE med te­a­tern var att få möj­lig­het att gå in i en roll och va­ra nå­gon an­nan.

– Jag tyck­te ton­å­ren var gans­ka job­bi­ga. Jag tror in­te det märk­tes så myc­ket ut­åt men jag ha­de svårt att hit­ta min plats i oli­ka sam­man­hang.

Själv­för­tro­en­det fick en puff när hon ef­ter gym­na­si­et vi­ka­ri­e­ra­de på låg­sta­di­et i On­sa­la.

– Jag triv­des jät­te­bra, bå­de med kol­le­gor, ele­ver och för­äld­rar.

Lot­tas sto­ra fa­vo­rit ha­de all­tid va­rit Astrid Lindgren och ett av hen­nes pro­jekt som lä­rar­vi­ka­rie var en ka­baré om Astrids verk. Kort där­ef­ter dog Astrid och Lot­ta blev om­bedd av ett stu­di­e­för­bund att gö­ra nå­got om Astrid för te­a­tern i Kungs­bac­ka.

– Det var så klart jag vil­le. Det blev en se­rie mu­sikin­slag där bar­nen från min sko­la var med och även proffs- och ama­tör­skå­de­spe­la­re.

Pjä­sen om Astrid gav Lot­ta kon­takt med te­a­ter­grup­pen EBBE – En­ga­ge­ra­de By­bors En­semb­le – som se­dan fle­ra år spe­la­de ut­om­hus­te­a­ter i bok­sko­gen vid kul­tur­re­ser­va­tet Äsk­hults gam­la by.

– Jag kän­de ge­nast att jag hör­de hem­ma där och spe­la­de med i grup­pen un­der fle­ra som­rar. Jag bör­ja­de re­dan då skis­sa på en sy­nop­sis till en pjäs om häx­för­föl­jel­ser­na på 1600-ta­let. De ha­de skrämt och fa­sci­ne­rat mig se­dan jag var li­ten och läs­te Olov Sve­de­lids barn­bok Mor är ing­en häxa.

Ram­hand­ling­en var klar re­dan 2005 men pjä­sen ham­na­de i bak­vatt­net ef­tersom Lot­ta gick på lä­rar­hög­sko­lan och dess­utom gjor­de en fle­ra må­na­der lång jor­den­runtre­sa.

Först när EBBE skul­le väl­ja ny pjäs 2014 dök den upp igen.

LOT­TA OCH HEN­NES sam­bo Joakim ha­de sam­ma år drab­bats av en ka­ta­strof när de­ras son Mio dött ba­ra tre må­na­der gam­mal.

– Det var en fruk­tans­värd tid na­tur­ligt­vis. Lä­kar­na sa först att Mio skul­le över­le­va men att han skul­le bli en myc­ket kort­växt per­son. Jag oro­a­de mig för­stås en del för hur hans liv skul­le bli, skul­le han bli ac­cep­te­rad av kom­pi­sar­na el­ler skul­le han få ett liv i ut­an­för­skap. Fa­mil­jen fick le­va splitt­rad ef­tersom Joakim var med Mio i Lund, jag och hans tvil­ling­sys­ter Lo­va var i Halmstad och sto­ra­sys­ter Si­ri med mor­mor i Kungs­bac­ka. Oron blan­da­des med då­ligt sam­ve­te för att in­te räc­ka till för al­la bar­nen och jag ha­de dess­utom i bör­jan fruk­tans­värd värk ef­ter för­loss­ning­en. Den rik­tigt sto­ra tra­ge­din kom se­dan ef­ter tre må­na­der när Mi­os små lung­or in­te or­ka­de läng­re.

När den värs­ta sor­gen lagt sig så små­ning­om kom upp­le­vel­ser­na att på­min­na Lot­ta om hen­nes pjäs.

– Jag kän­de att jag vil­le gö­ra den för Mio och även för min gran­nes son som dött 11 år gam­mal. Det var som att jag vil­le lå­ta mi­na käns­lor för dem kom­ma fram i nå­got kon­kret och det blev pjä­sen om häx­brän­ning­ar­na. Ti­den av djup sorg och för­tviv­lan ha­de för­dju­pat mitt käns­lo­re­gis­ter och jag vil­le nu få in käns­lan av sorg och em­pa­ti i pjä­sen. Jag vil­le att histo­ri­en rik­tigt skul­le gri­pa tag i hjär­tat på publi­ken för att på nå­got sätt de­la med mig av vad jag upp­levt och lärt mig. Det blev en del­vis ny och bätt­re pjäs. Jag fick ock­så hjälp av en te­a­ter­pe­da­gog i EBBE.

FÖR­U­TOM ATT FÖRMEDLA histo­ri­en om de fa­sans­ful­la häx­brän­ning­ar­na ser Lot­ta ock­så pjä­sen som en spe­gel av ett tids­löst pro­blem.

– Re­dan i skol­ål­dern upp­står av nå­gon an­led­ning skill­nad mel­lan ledare och led­da. Jag fun­de­rar över vad som gör att man re­dan ti­digt väl­jer att lyss­na till vis­sa och

* Ål­der: 35 år. * Bor: Kungs­bac­ka.

* Fa­milj: Sam­bo Joakim, Si­ri 6 år, Lo­va 3 år. * Jobb: För­s­kol­lä­ra­re. * Ak­tu­ell: Spe­lar hu­vud­rol­len i sin egen pjäs ”Brinn häxa, brinn” i Äsk­hults­bac­ken i Kungs­bac­ka de två förs­ta hel­ger­na i au­gusti. in­te till and­ra. Att in­for­mellt ut­se ledare kan verk­li­gen få far­li­ga kon­se­kven­ser va­re sig det hand­lar om häx­brän­ning­ar el­ler mobb­ning.

Pjä­sen ha­de ur­pre­miär i au­gusti för­ra året och bän­kar­na i skogs­bac­ken var full­bo­ka­de.

– Vi hop­pas på sam­ma in­tres­se i år. Re­pe­ti­tio­ner­na har gått ut­märkt. Vi har änd­rat en del i pjä­sen så även de som såg oss för­ra året kan ha gläd­je av att se pjä­sen igen.

Bild: ANDERS HOFGREN

PREMIÄRDAGS. De två förs­ta hel­ger­na i au­gusti spe­lar Lot­ta Ben­je­gård hu­vud­rol­len i sin egen pjäs ”Brinn häxa, brinn” i Äsk­hults­bac­ken i Kungs­bac­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.