Lin­das mis­sion är att ge till and­ra män­ni­skor

Det bör­ja­de med mat­kas­sar, men väx­te sig snabbt stör­re. När små­barns­mam­man Lin­da Hellquist in­såg hur många barn det finns i Sve­ri­ge som le­ver i fat­tig­dom kän­de hon att hon vil­le gö­ra nå­got – re­sul­ta­tet blev or­ga­ni­sa­tio­nen Giving Pe­op­le.

Hallands Nyheter - - Livets Gång - LINA NORMAN li­vets.gang@hn.se

En sen kväll i Lund sak­nar en en­sam­stå­en­de mam­ma väl­ling till sitt barn. Hon skic­kar ett med­de­lan­de till Giving Pe­op­le och ba­ra någ­ra mi­nu­ter ef­ter att Lin­da Hellquist, ge­ne­ral­sek­re­te­ra­re för or­ga­ni­sa­tio­nen, lagt ut en för­frå­gan på Fa­ce­book tril­lar det förs­ta sva­ret in. ”Jag åker. Be­hö­ver hon nå­got mer?”.

– Fan­tas­tiskt, ut­bris­ter Lin­da. Att män­ni­skor bryr sig och vill hjäl­pa till.

På en ute­ser­ve­ring i Gö­te­borg be­rät­tar Lin­da Hellquist om hur allt bör­ja­de, om hur hon fick idén till det som så små­ning­om blev Giving Pe­op­le. Under många år ha­de Lin­da en­ga­ge­rat sig i väl­gö­ren­het, men då främst ge­nom in­sam­ling­ar till barn­hem i Ru­mä­ni­en. 2011 in­såg hon att det fanns ett be­hov även i Sve­ri­ge.

– Jag läs­te en ar­ti­kel om barn­fat­tig­dom, och det gick upp för mig att det fanns ett pro­blem som ing­en pra­ta­de om.

LIN­DA BÖR­JA­DE FUNDERA på vad hon skulle kun­na gö­ra för att hjäl­pa till lo­kalt. Hon kon­tak­ta­de kyr­kor och er­bjöd sig att skän­ka sa­ker till be­hö­van­de fa­mil­jer.

– Fast jag fick ing­et svar, be­rät­tar Lin­da. Jag tänk­te ”Var vän­der sig män­ni­skor?”. Jag trod­de att kyr­kan var sista an­hal­ten.

Men till slut fann hon en si­da på Fa­ce­book där man kun­de skän­ka sa­ker.

– Folk slogs om be­gag­na­de gum­mi­stöv­lar och gam­la pus­sel. Jag hit­ta­de någ­ra fa­mil­jer

som jag hjälp­te med vin­ter­klä­der och blö­jor.

EN KORT TID där­ef­ter fick Lin­da en idé, ”Jag ska skän­ka en mat­kas­se”. Hon skrev ett in­lägg och fick hund­ra­tals svar.

– Det full­kom­ligt ex­plo­de­ra­de, minns Lin­da. Väl­digt många tyck­te att det var en fin idé och nå­gon und­ra­de ”Kan du in­te or­ga­ni­se­ra det här på nå­got sätt?”. Jag tänk­te ”Jo, det kan jag väl gö­ra”.

Och så föd­des idén till Mat­kas­sen – en Fa­ce­book­si­da där folk kun­de skän­ka just mat­kas­sar.

– Det blev ett enormt po­si­tivt gen­svar, sä­ger Lin­da med ett le­en­de. Många sök­te hjälp, men fram­för allt var det många som skrev ”Det här har jag läng­tat ef­ter, ett kon­kret sätt att hjäl­pa till”.

LIN­DA LUTAR SIG till­ba­ka och för­kla­rar att hon, trots att hon anat det, blev för­vå­nad över att så många be­höv­de hjälp.

– Men mest över­ras­kad blev jag över att det var så otro­ligt

många som vil­le hjäl­pa. Tu­sen­tals män­ni-skor näs­tan slogs om att få gö­ra det.

Lin­da ler åter­i­gen när hon be­rät­tar:

– Jag minns en her­re som skrev ”Jag hin­ner ald­rig sva­ra in­nan det är för­sent. Hop­pas det blir min tur snart”.

LIN­DA VAR VID tid­punk­ten mam­ma­le­dig och sköt­te allt ar­be­te med Mat­kas­sen en­sam. Men det dröjde in­te länge in­nan hon fick hjälp av fem-sex eldsjä­lar.

Eter en tid byt­te man namn till Giving Pe­op­le, då be­ho­vet var stort även gäl­lan­de klä­der och an­nat. Idén grun­dar sig i att den som be­hö­ver hjälp kon­tak­tar Giving Pe­op­le, det postas en för­frå­gan på or­ga­ni­sa­tio­nens Fa­ce­book­si­da och där­ef­ter sköts över­läm­ning­en – av mat­kas­sen el­ler vad det kan va­ra – av gi­va­ren.

– Det är väl­digt lad­dat att in­te kun­na upp­fyl­la si­na barns mest ba­sa­la be­hov och folk oro­ar sig ibland över det här med att nå­gon ska kom­ma hem till dem, ”Tänk om de tyc­ker att jag är då­lig som

för­äl­der”. Men många som oro­at sig upp­le­ver se­dan i stäl­let ”Åh, jag blev sedd”.

LIN­DA BE­RÄT­TAR ATT man nu även kan skän­ka pre­sent­kort och bli må­nads­gi­va­re, men den störs­ta de­len av ar­be­tet sker fort­fa­ran­de ge­nom personlig över­läm­ning.

– Vi vill in­te från­gå det. Vi vet hur myc­ket mö­tet be­ty­der. Jag för­sö­ker ock­så upp­munt­ra de an­ställ­da att åka ut ibland. Det är vik­tigt att få se att vi gör skill­nad. Det ger ny ener­gi, ”Vad bra vi är!”. Det gäl­ler att ald­rig tap­pa en­ga­ge­mang­et.

– När jag star­ta­de det här sa nå­gon ”Det ver­kar va­ra en för­e­ning för män­ni­skor som vill dun­ka sig själ­va i ryg­gen”. Då tänk­te jag ”Men låt dem dun­ka på då, om det gör skill­nad för and­ra”. Det ska in­te va­ra så att man in­te får kän­na sig stolt. Även de som vå­gar be om hjälp från främ­ling­ar ska kän­na sig stol­ta.

LIN­DA JOB­BAR NUMERA hel­tid med Giving Pe­op­le. Ef­ter sin mam­ma­le­dig­het sa hon upp sig från Saab.

– Att jag kun­de gö­ra det be­rod­de på en per­son som he­ter Hampus Ja­kobs­son. Han er­bjöd sig att be­ta­la min lön i ett halv­år. Ef­ter det gick Post­k­od­lot­te­ri­et in och stöt­ta­de under ett år. Då kun­de jag även bör­ja an­stäl­la och se­dan dess har vi, ge­nom fö­re­tags­spon­so­rer, stått på eg­na ben.

Med ett li­tet le­en­de kon­sta­te­rar Lin­da:

– Jag kän­ner mig väl­sig­nad. Det är in­te al­la som kan job­ba med det de tyc­ker om all­ra mest. Jag har all­tid ve­lat hjäl­pa and­ra och en­ga­ge­rat mig på min fri­tid. Det känns otro­ligt bra att kun­na gö­ra det här var­je dag.

INITIATIVTAGARE. ”Man be­hö­ver in­te ha peng­ar för att va­ra gi­va­re in­om Giving Pe­op­le. Du kan de­la med dig av det du­har, och gö­ra skill­nad med det”, sä­ger or­ga­ni­sa­tio­nens ge­ne­ral­sek­re­te­ra­re Lin­da Hellquist.

Bild: ANNA EDLUND

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.