På safari i gott säl(l)skap
Sola, bada och äta fisk; inte så olikt oss människor under sommarsemestern. Vi tar en tur i den yttre skärgården och träffar oblyga livsnjutare som trivs längs med västkusten.
Solen står högt på himlen när vi lämnar kajkanten i Hönö Klåvas hamn. Snart omges båten och dess passagerare av en sval havsbris. Skeppare Jhermy Olausson styr den lilla skutan Brasill med van hand i riktning Vinga. Med små kikare hårt tryckta mot ögonloberna spanar vi ut över kobbar och skär i spänd förväntan.
PLÖTSLIGT SLÅS BÅTMOTORN av och havets kluckande förvandlas till enda ljudkuliss. Så ser vi dem. Uppflugna på en lavbeklädd kobbe ligger de och steker i solskenet, tätt tätt intill varandra.
– Vi närmar oss lite långsamt så vi inte skrämmer bort dem, säger Jhermy Olausson dämpat till den lilla gruppen sälturister ombord på Brasill.
30 METER IFRÅN oss trängs ett tjugotal knubbsälar på skäret. Nyfikna huvuden vänds mot båten. En av sälarna höjer ena labben i vad som ser ut som en loj hälsning. De verkar onekligen ta det plötsliga sällskapet med ro. Snart är vi så nära att vi till och med kan urskilja morrhåren genom kikarlinsen.
– De är runda och fina. De ser ut som att de har ätit mycket mat, konstaterar Ingela Grund som är på sälsafari med maken Karl-erik och barnbarnen Tobias och Pontus Andreasson.
Ingela Grund är överraskad över hur nära sälarna vi får komma. Med en mormor uppvuxen på Fotö har hon spenderat mycket tid i skärgården.
– Jag har sett sälar förr. Senast var på Klädesholmen för sex, sju år sedan, men då kom vi inte såhär nära, berättar hon.
SÄLSTAMMEN PÅ VÄSTKUSTEN mår bra. I Skagerrak beräknas det finnas strax under 9 000 knubbsälar i svenska vatten, i Kattegatt runt 7 000. Sälarnas enda fiende är människan, bland annat genom den skyddsjakt som bedrivs i syfte att förhindra skador på fiskenäringen. I Västra Götaland får totalt 170 knubbsälar fällas mellan maj 2017 och april 2018, en siffra satt för att bevara stammens gynnsamma bevarandestatus.
– De är livskraftiga och trivs väldigt bra här ute. Vi har ett extremt bra klimat med milda vintrar och gott om mat för sälarna, säger Jhermy Olausson.
EN SÄLHONA FÖDER gärna sina kutar på samma skär som hon själv föddes på, vilket gör att kolonin nära Vinga är tämligen stationär. Den lilla gruppen ligger utspridd på några små kobbar och ser ut att föra en ganska behaglig tillvaro. Under den kvart vi spenderar i deras sällskap rör de sig inte många millimeter. På sin höjd tar sig någon ett snabbt dopp i det blå. Små, blanka huvuden guppar runt i vågskvalpet någon meter från båtdäcket.
Jhermy Olausson startar motorn igen och styr skutan mot Västerhavets sista utpost. Sälsafarin med företaget Äventyr & Tång kombineras med en snabbvisit på Vinga, Göteborgs allra västligaste punkt.
Under sommarmånaderna erbjuder föreningen Winga Vänner guidade turer på ön för en 50lapp. Då får man även gå upp i fyrtornet. Rousela Åhs, medlem i Winga Vänner, berättar entusiastiskt om Vinga under 1900-talets början då Evert Taubes pappa arbetade som fyrmästare på ön. I dag är fyren automatiserad – på den tiden gick det åt 18 liter olja för att hålla fyrljuset vid liv en vinternatt.
– Det var nog ett ganska tufft liv här ute på den tiden. Männen tog hand om fyren och kvinnorna hemmet och barnen. Tänk om vintern när man fick hugga hål på isen för att få vatten, säger Rousela Åhs.
VINGASTOPPET GER OSS gott om tid att strosa över ön och avsluta besöket med en glass i sommarkiosken. I en tina i gästhamnens grunda vatten ligger fem, sex krabbor och väntar på sin hädanfärd.
– Några är riktigt stora och fina i år, kommenterar krabbfiskaren på klingande göteborgska när han passerar förbi.
Det är ett gäng nöjda sälturister som skumpar tillbaka till Hönö i eftermiddagssolen.
– Sälarna är goa. Vi får se om vi kanske kommer tillbaka till Hönö. Lillen vill prova kräftfiske också, säger Karl-erik Grund och ger yngsta barnbarnet en klapp på huvudet.
”De trivs väldigt bra här ute.” JHERMY OLAUSSON, guide och skeppare