Förenkla regleringen av strandskyddet!
HALLAND. Ett förenklat strandskydd i inlandet skulle ge oss fler bostäder, fler hallänningar och en livskraftigare landsbygd. Nu behövs politiska initiativ i Region Halland och kommunerna för att kartlägga potentialen och sätta tryck på staten att släppa på restriktionerna. Regeringen måste lyssna till kritiken mot nuvarande regler och utreda lagändringar som gör det enklare att bygga på landsbygden.
BARA I FALKENBERGS kommun finns det 250 sjöar som är större än 1 HA och utöver våra fyra åar finns det biflöden och små vattendrag som genomkorsar landskapet. Av regionens politiker beskrivs Halland som ”bästa livsplatsen”. Det är vackert här, men hart när omöjligt att använda sig av det om vi vill stärka länet genom inflyttning och få en växande befolkning som ger skatteintäkter att finansiera välfärden med.
Halland har något över 320 000 invånare. Det är tänkbart att vi bara inom ett par decennier når en halv miljon – ett befolkningstal som på ett tydligare sätt skulle stärka Halland som en sammanhållen och bärkraftig region. Region Halland måste ta steget vidare från att bevara till att utveckla och då duger det inte att endast koncentrera sig på städerna och stråket efter kusten. Genom att kommunerna var för sig inventerar potentialen av ett förenklat strandskydd går det att säga hur många fler invånare vi skulle få och på vilket sätt det gör flytten till inlandet av Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka och hela Hylte till ett attraktivare boalternativ. Skydd i någon form har funnits sedan 1950-talet och i princip har det varit förbjudet att bygga strandnära sedan dess. Syftet med det var att trygga tillgången till bad och friluftsliv, men det var 1975 som strandskyddet blev generellt med ett förbud att bygga inom 100 meter och med möjlighet för Länsstyrelserna att besluta om ett utökat skydd till 300 meter. Från och med 1994 är det inte enbart tillgänglighet utan också ”goda livsvillkor på land och vatten för växt- och djurlivet” som motiverar skydd, så att även områden som varit ointressanta för bad och friluftsliv omfattas.
Den som är historiskt intresserad vet att människor i alla tider sökt sig till vatten för att finna boplatser. Man kan fråga sig hur det blivit så att det blivit precis tvärt om, att just tillgång till öppet vatten innebär byggförbud - och om det är rimligt att för all framtid hindra människor att bebygga mark som ligger vid en tjärn, en bäck eller ett grävt dike.
ALLIANSREGERINGEN underlättade genom att införa s.k. Lis-områden. Det har visat sig svårt och omständligt att uppfylla högt ställda krav på att byggnationen som sådan ska bidra till utvecklingen av landsbygden. Till att börja med behöver kraven sänkas så att varje nytt bygglov som beviljas av kommunen inom strandskyddat område betraktas som ett välkommet tillskott. Om inte det leder till önskad utveckling måste lagstiftaren, d.v.s. jag och de övriga 348 ledamöterna av Riksdagen, besluta om ny lag som endera gör det möjligt att bygga direkt vid stranden, eller halverar skyddszonen från dagens 100 till 50 meter.
ATTRAKTIVITET ÄR DEN enda faktorn bankerna lutar sig mot när de tar ställning till låneansökningar från den som vill bygga i inlandet, oavsett om det gäller lägenheter eller villor. Många byggare anger lågt förväntat värde som skäl till att avstå från att bygga och istället satsa på städer och tätorter vid kusten, eller längs trafikstråken.
Hus på landsbygden kan inte subventioneras fram utan måste kunna säljas till ett marknadsvärde. Staten kan inte förvänta sig att kommuner ska börja med skolor och kollektivtrafik och sedan vänta sig att folk flyttar dit. Bostäderna måste komma först.
Ola Johansson riksdagsledamot (C)