De improviserade Lindemännen är tidlös humor
Jag läser nyheten om Hasse Alfredsons död någon gång på söndagskvällen, i höjd med Uppsala. Jag sitter på ett tåg, på väg hem till Halland efter att ha hälsat på min pappa, på ett äldreboende i Härnösand. Faktum är att vi har pratat om den skånske komikern vid mitt besök. Pappa och jag tillbringar numera en del av vår gemensamma tid med att lyssna på pappas skivor, en perfekt guide för att hitta tillbaka till gamla minnen.
Han har en sparsmakad men suverän samling av jazz och klassisk musik och – Halleluja! – svensk humor av högsta 60och 70-talsklass: Povel Ramel och Hasseåtage.
Där finns sånger och sketcher som jag som barn, i likhet med resten av familjen, lyssnade på tusen gånger. Vi lärde oss alla poänger utantill och drog dem gång på gång. Utan att tröttna.
EN AV MINA favoriter var en raspig och sönderspelad singelskiva med Hasse Alfredson, som skolpojken Valfrid Lindeman (från revyn ”Gröna hund” 1962). Valfrid L är kvarsittaren som aldrig får gå ut skolan, och som på slutet av skivan råkar ”knäppa ihop västen med gylfen”.
Så var det med alla Lindemän i början. Alla hette Valfrid och sketcherna slutade med att de råkade hamna fel med knapparna, när de skulle knäppa gylfen.
Men Hasse Alfredson och hans kollegor (till en början Lasse
Det är något magiskt med svänget, improvisationerna och pauserna där Hasse Alfredson försöker komma på vad han ska säga...
O’månsson och sedan Tage Danielsson) ville improvisera mer, och snart kunde alla Lindemän heta vad som helst i förnamn, till exempel bantaren Snöret Lindeman, den kinesiske kocken Lin De Man och influensaforskaren Virus Lindeman. Och sketcherna fick sluta i total absurditet.
Hur många Lindemän hann Hasseåtage göra? Tja, ingen verkar veta exakt, men en sak är säker: Lindeman har klarat tidens tand. I de flesta fall.
NÄR MAN I DAG lyssnar på andra sketcher och sånger med Hasse Alfredson så finns där förvisso massor av tidlösa guldkorn (det vore meningslöst att försöka räkna upp dem), men också mycket som är daterat. Fräcka, vågade skämt som töjde på gränserna en gång i tiden, men numera är uddlösa. Politiska skämt som inte säger oss så mycket i dag. Dåliga skämt.
Men Lindeman har en märklig magi, och en intervju med någon av männen i denna märkliga släkt är nästan alltid roligare än andra sketcher. Från alla tider.
Det är något magiskt med svänget, improvisationerna och pauserna där Hasse Alfredson försöker komma på vad han ska säga...
Det finns ständigt nya Lindemän att upptäcka, och de gamla och slitna har också en märklig lyster. Vi Halmstadbor kan alltid söka tröst hos fotbollstränaren Bob Lindeman som firar ett av HBK:S 70-talsguld med att beställa elva whisky. ”Och nu grabbar får ni beställa vad ni vill ha”. Så härligt kunde livet vara på den tiden när Hasse Alfredson var i sitt esse, och HBK låg i topp i tabellen.