GILLAR MAT OCH NATUR.
Mattias är hemma på Köket i Falkenberg och stökar efter att ha arbetat och bott på nordliga Svalbard.
Mattia,s som i dag är 27 år, ville för några år sedan ut och röra på sig. Han var utbildad kock och bodde i Göteborg och satt och kollade på Facebook då han hittade två intressanta jobb som han sökte, ett i Chamonix och ett på Svalbard.
– Jag erbjöds jobb på båda ställena. Jag tog jobbet på Svalbard eftersom det är en mer udda plats, Chamonix kan man lätt besöka vid andra tillfällen. Meningen var att jag skulle vara på Svalbard i fem månader, men det blev två år och sju månader. Redan efter tre veckor köpte jag en snöskoter, sen var jag fast. Det bor närmare 3 000 personer på ögruppen Svalbard och du bodde i Longyearbyen på ögruppens största ö Spetsbergen. Hur var det att bo där?
– Helt fantastiskt. Det är så lätt att leva där uppe, som i en bubbla. Det bor cirka 2 500 personer i Longyearbyen, det är 42 nationaliteter och alla kommer bra överens och hjälper varandra. Under min andra vinter var det den största stormen på många år, jag kunde sitta på en rövlapp på den isiga gatan och åka fram med hjälp av vinden. Sedan, när det blev dag och plusgrader, kom en jättelavin. Två personer dog. Det fanns hus som flyttades 80 meter. Alla var på plats och hjälpte varandra. Finns det klädaffärer och annan service?
– Det är mest fritidsaffärer, det finns nog bara en affär med normala kläder. Det mesta handlar man på internet. Nästan allt är biligt eftersom det inte finns någon moms på Svalbard. Men det finns bara en mataffär, så det är billigare att äta ute på restaurang och det gör de flesta. Jag jobbade som kock på ”Huset” som är världens nordligaste fine dining-restaurang. Vi hade avsmakningsmenyer med så mycket lokala råvaror som möjligt: säl, ripa, ren... men grönsaker fick vi förstås importera. Det var jobbet som fixade bostad åt mig, hyran drogs direkt på lönen, man behövde inte tänka på något. Vilka är det som bor på Svalbard?
– De är i blandade åldrar, men få äldre. Ingen får leva på bidrag, som till exempel pension. Jag tror att det bara fanns en äldre person på ön, en kvinna som inte ville lämna ön hon bott på hela sitt liv. Hon hankade sig fram. Ingen får begravas på ön heller, på grund av permafrosten. Jorden är så kall att liken inte kan brytas ned och permafrostens rörelser för med tiden upp de begravda liken till ytan.
Vad gjorde du på din fritid?
– Många som inte är intresserade av natur satt på krogen. Inte jag, så fort jag var ledig var jag ute i naturen. Jag tog skotern till en hytte och jag hade alltid med gevär på grund av alla isbjörnar. Jag hann se sju sammanlagt, men det var på avstånd. Det var naturen som fick mig att stanna kvar.
– Tiden på Svalbard har gjort att jag har blivit mer rädd om naturen. Under den tid jag var där märke jag hur klimatet förändrades och hur glaciärerna minskar. På de platser där det var is ena året var det grus det andra. Det är bullshit när de säger att klimathotet inte finns. Vi städade stränderna, strömmarna i havet för upp all skräp till Svalbard, och det är jättemycket.
Hur klarade du mörkret?
– För mig var det inga problem, jag föredrar mörkret. Det var
Efter två år och sju månader på Svalbard är Mattias Hemhage hemma i Falkenberg igen. Tiden på den karga ögruppen som ligger halvvägs mellan Norge och Nordpolen har gjort honom ödmjuk inför naturen.
härligt att vara ute med skotern i mörkret, det var avslappnande. När det är mörkt kan man tända strålkastare och lampor, det är värre när solen skiner dygnet runt, den går ju inte att släcka. Hur gör man när man blir sjuk på Svalbard, finns det sjukhus?
– Det finns ett litet sjukhus, men det är mer som en vårdcentral. När jag var ute och körde en gång flög av jag av skotern i en fart på 100 kilometer per timme. Det var ett litet isflak som var gömt i snön, och det blev tvärstopp. Jag var helt mörbultat och svullen i ansiktet, det var sex mil till byn men jag satte mig och körde tillbaka.
– Jag var nog lite chockad och det var nog adrenalinet som gjorde som jag kunde köra tillbaka. När jag kom till sjukhuset i byn så hittade de blod inom mig och beställde ambulansflyg till Tromsö. Hjälmen hade gått sönder, men den hade räddat mig. Hela nervsystemet i axeln var söndertrasat. När jag kom hem fick jag gå på rehab tre gånger i veckan i två månader. Du är uppväxt i Slöinge utanför Falkenberg, hur var det?
– Bra. Jag bodde med mamma och pappa och min bror och spelade fotboll. Jag har alltid gillat att laga mat och läste hotell och restaurang med inriktning restaurang på Falkenbergs gymnasium. När jag började jobba på restaurang fick jag sluta med fotbollen, det gick inte ihop med arbetstiderna. Istället har jag cyklat mountainbike och sprungit i skogen. I helgen sprang jag BAMM, en tvådagars fjällmaraton vid riksgränsen. Banan är på fem mil, men eftersom vi orienterar med karta och kompass skulle jag gissa att vi sprang 5,5 mil, det blev lite fel på ett ställe (skratt). Varför återvände du till Falkenberg?
– En stor anledning är mitt nya jobb på restaurang Köket på Strandbaden. Jag hade hört så mycket bra om Knut som är kökschef från andra kollegor. Det är kul att arbeta här, vi har bra kontakt med gästerna, det är helt öppet mellan köksdelen och restaurangen och vi minglar och pratar med gästerna mellan matlagningen. Jag har lämnat min lägenhet i Göteborg och har fått en ny i Falkenberg. Min flickvän Bee från England som jag träffade på Svalbard flyttade hit 1 september. Det är första gången hon är i Sverige. Jag stannar nog i Falkenberg ett tag, sen vill jag nog röra på mig. Och jag besöker gärna Svalbard igen.