Gåshud när tennistränaren ser filmen
Trots att Michael Henriksson är född samma år som finalen i Wimbledon mellan Björn Borg och John Mcenroe spelades 1980 har han sett den två gånger och älskar matchen. Vi tog med Varbergs TK:S tränare för att se filmen om matchen och om Björn Borg.
Han dröjde sig kvar länge för att se eftertexterna. Där fanns det vänner i rollistan, eller spelare han mött. Kompisen Marios Dimakos har varit tränare för skådespelarna.
– Spelet var trovärdigt. Björns gungande stil och Mcenroes serve. Rent speltekniskt såg det bra ut även om det oftast inte var en hel bollserie vi fick se. Och när man såg honom jobba med fotarbetet i Monte Carlo såg det verkligt bra ut.
Alla svenska tennisspelare har en relation till Björn Borg. Och många utanför sporten vet också vem har är. Spelfilmen Borg ger ännu mer liv till intresset kring den svenske tenniskungen.
– Det har ju inte bara varit äldre som gått för att se filmen utan också yngre. Det kan vara bra för tennis i stort. Många kan bli taggade att spela eller börja, säger Michael.
PÅ BIO CAPITOL i Varberg var vi ett 70-tal denna tisdagskväll. De flesta 50-plussare.
När bilden zoomade in centercourten ur fågelperspektiv i början av filmen och vi hörde de tunga slagen kunde inte Michael Henriksson hålla sig. – Gåshud, jag får gåshud. Sedan är han tyst i 99 minuter. Efteråt kan han tycka mer: – Ruskigt bra film. Jag ska se den igen med min sambo. Det känns som en kvalitetsfilm rakt igenom. Jag är positivt överraskad. Man blir taggad när man sett den. Just nu ser jag mig i tränaren Lennart Bergelin. Man önskar att alla elever ska ges chansen fullt ut.
Sverrir Gudnason gör en kusligt porträttlik insats som Björn Borg. Stämningen i filmen är ganska dov, nästan deprimerande.
– Det är ingen dans på rosor i toppen, att ta sig dit och hålla sig kvar och det spelar han bra. Jag får nästan dåligt samvete att jag tyckte att exempelvis Carolina Klüft slutade för tidigt.
1–6, 7–5, 6–3, 6–7, 8–6. Är setsiffrorna som etsat sig fast.
Filmen är inte en dokumentär och regissören Janus Metz har berättat om problemen att handskas med verkligheten och fiktionen.
Filmen har fått kritik för att inte visa hela bilden, och även inte hålla sig till sanningen. Exempelvis framställs Borgs tränare Lennart Bergelin på ett sätt som fått hans änka Rose Marie att reagera.
”Han var inte som han framställs och att han handgripligen skulle ha attackerat Björn sprider en falsk bild som riskerar att bli till sanning för biopubliken. Lennarts och Björns fina relation byggde främst på entusiasm och glädje”, skriver hon i ett öppet brev.
DET VAR ISBJÖRNEN Borg mot den hetlevrade Mcenroe, något som lyfts fram i filmen.
– Personligen är jag extremt fängslad av Mcenroes personlighet och av Borgs stenansikte. Det där fjärde setet är speciellt med tiebreaket. Jag är säker på att Mcenroe trodde att matchen var hans,
Men Borg kom tillbaka efter setförlusten, trots sju missade matchbollar.
– Jag vet hur sjukt svårt det är att göra så. Att ladda om och tänka framåt.
Till slut blev det också Björn Borgs femte och sista Wimbledonseger.
Michael Henriksson har finalen som en av de tre bästa matcher han någonsin sett.
– Tillsammans med när Goran Ivanisevic slog Patrick Rafter 2001 och Nadal slog Federer 2008. Matcherna finns på youtube och trots att Borg-finalen tog fem timmar är den en njutning att se, säger Michael.
Hans föräldrar Kajsa och Perry är födda vid samma tid som Björn Borg och det betydde mycket för deras tennisintresse.
– De var med på ett plan till USA samtidigt som Borg en gång och det var en stor sensation i vår familj.
MICHAEL FICK INTE se Borg spela innan den misslyckade comebackturnén 1991 till 1993. Och sedan såg han på platsen veteran uppvisning med bland annat Borg, Ille Nastase, Mats Wilander och Roscoe Tanner.
– Ser man på matchen 1980 kan det tyckas att det är dåligt och går långsamt. Men man måste tänka på att de spelar med trärackets. Det är en helt annan fart nu som när Nadal och Djokovic pumpar på från baslinjen. Jag är imponerad över spelnivån i finalen faktiskt. Det finns så mycket för oss tennisnördar.
Michael gillade rivaliteten mellan de två.
– Två sådana personligheter finns inte i dag. Kanske när Lleyton Hewitt spelade i början på 2000-talet blev det lite liv i matcherna.
Närmare Wimbledon är att vara utanför arenan en gång har Michael Henriksson inte kommit den klassiska marken.
– Tävlingen är nummer ett för mig, som ett VM. Men jag spelar en grästurnering i Karlskrona varje år. Då får man lite Wimbledonkänsla när man går in på gräset.