De vet att jag vet att de vet att jag gör fel
Så står man framför badrumsspegeln med sin Tepe mellanrumsborste. Två veckor kvar till tandhygienisten. Skademinimering på hög nivå. Flossa, peta, borsta, dra. Men det är för sent, alldeles för sent. Man ska inte börja flossa först när messet från tandläkaren kommer. Det ska ingå i den vardagliga rutinen.
Det är då som det stora vemodet rullar in. För jag vet att hon kommer döda mig.
NÄR MIN TANDHYGIENIST frågar mig hur ofta jag använder mellanrumsborste så vågar jag inte ljuga. Jag låtsas som om jag inte kan prata eftersom jag gapar (vilket är sant) och försöker gurgla något ohörbart. Ett gurgel som skulle kunna uppfattas som ”Varje dag givetvis. Det ingår i rutinen”.
Hon går aldrig på det. Hon petar lite på mitt tandkött med den där krokiga stålgrejen och förklarar pedagogiskt vad som kommer hända om jag inte gör som hon säger.
I mina öron: först kommer mina tänder trilla ut, sen kommer jag att dö.
Men det är svårt det där med rutiner. Jag har så många att jag inte hinner med dem alla. ”Ligga på soffan och surfa på mobilen”- rutinen är väldigt omfattande, till exempel. ”Titta frånvarande ut genom fönstret samtidigt som du tänker på valfri historisk person”, är också en rutin jag sköter bra.
Att vara good enough, tillräckligt bra, är den bästa snuttefilten för alla uppjagade nutidsmänniskor som vita hems-häxan hemsöker om natten.
Egentligen handlar det om att vissa yrkesgrupper gör mig liten och osäker och svamlig. Och … skuldmedveten! Där har vi det. De vet att jag vet att de vet att jag gör fel. Som tandhygienister – de ser att jag kan stanna uppe till efter midnatt bara för att jag inte orkar gå till badrummet och borsta tänderna.
Eller hundkursledare – de ser att jag inte är konsekvent och säger ”sluta skäll” istället för att arbeta med positiv förstärkning.
Barnens lärare – de ser alldeles tydligt att mina barn har pinsamt mycket skärmtid. Eller för att vara helt ärlig: att vi inte ens har något som heter ”skärmtid”.
DET ÄR NU man kan buga djupt och utföra en liten offerdans till psykologen Winnicott. Mannen som myntade uttrycket ”good enough parent”. Att vara good enough, tillräckligt bra, är den bästa snuttefilten för alla uppjagade nutidsmänniskor som vita hems-häxan hemsöker om natten.
Ja, mina barn har fri tillgång till datorn men vi läser skönlitteratur högt för dem varje kväll. Nej, jag tränar aldrig på gym men jag knatar runt med mina hundar i ur och skur. Nej, jag flossar inte varje dag men varje vecka. Fast nä, det där sista kommer inte hjälpa. Det finns inget som heter good enough hos tandhygienisten. Det är kört.