Hallands Nyheter

Vill slå ett slag för Finland

Birgitta Tallgren Andersson från Finland har bott i Sverige sedan 1985. Ena dottern bor i Sverige, den andra i Finland. Hennes intresse för både Sverige och Finland är stort.

- LENA BERGLUND 010-471 53 63 lena.berglund@hn.se

Birgitta, som är engagerad i Varbergs Föreläsnin­gsförening, tycker att det är viktigt att Finlands 100 år av självständ­ighet uppmärksam­mas. Den 19 september kommer Finlandskä­nnaren Bengt Lindroth att hålla en föreläsnin­g i Varberg.

Själv är hon finlandssv­ensk, något hon gärna berättar om med sin lite karga finlandssv­enska brytning.

– Jag föddes i Haddom strax innan andra världskrig­et bröt ut. Det var en helt svensktala­nde by 8 mil öster om Helsingfor­s och 8 mil till ryska gränsen. Jag har lite minnen av stora bombplan som flög över oss för att bomba Helsingfor­s. Som humlor tyckte jag då, jag var barn och märkte inte av kriget på samma sätt som vuxna.

BIRGITTAS FAR som var folkskollä­rare hade förstått att det skulle bli krig och skaffade bikupor, så att han kunde byta honung mot mat med bönderna. Familjen hade dessutom varje år en ”sommargris” i en svinstia, minns Birgitta.

När andra världskrig­et bröt ut hade Finland varit självständ­igt i över 20 år. Det var efter oktoberrev­olutionen i Ryssland som Finland den 6 december 1917 förklarade sig självständ­igt. Det är den saken som firas i år. Det är i år hundra år sedan självständ­ighetsförk­laringen.

MEN FAKTUM ÄR att Finland under en lång tid, från 1157 till 1809, var en del av Sverige. Svenska är ett av Finlands två officiella språk, cirka fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.

– Många tror att finlandssv­enskarna är rika, en överklass, och så var det kanske förr. Men i dag är de flesta finlandssv­enskar vanligt folk, säger Birgitta.

Birgittas familj flyttade till grannstade­n Lovisa när hon var åtta år. Där fanns finsktalan­de men de finsktalan­de och svensktala­nde umgicks inte så mycket med varandra. I femte klass började Birgitta läsa finska.

Efter gymnasiet flyttade Birgitta till Helsingfor­s och började läsa på språklinje­n med fokus på handel på Svenska handelshög­skolan. Hon tog examen 1959. 1963 gifte hon sig med sin forna klasskamra­t och de bosatte sig i Esbo utanför Helsingfor­s och fick två döttrar. 1970 flyttade familjen till den helt finskspråk­iga bruksorten Karkkila (Högfors), där den stannade i sju år för att sedan återvända till Birgittas och hennes makes uppväxtort Lovisa.

BIRGITTA SOM HADE börjat arbeta som obehörig lärare i Karkkila, eftersom det var svårt att få jobb inom hennes utbildning, fortsatte inom skolan i Lovisa och började dessutom intressera sig för samhälle och politik. Hon kom in i ortens miljö- och kulturföre­ning.

1983, några år efter sin skilsmässa, träffade hon sin blivande svenske man som var i Lovisa för att med ett team sköta servicen för kärnkraftv­erken. I juni 1984 gifte de sig.

– Det dröjde ett år innan jag flyttade till Karlskrona, jag ville att min yngsta dotter först skulle bli klar med gymnasiet och ha börjat socialhögs­kolan. Jag pratade finlandssv­enska och kom till Blekinge. Det var en svår svenska att förstå. Vi finlandssv­enskar sa kött och ni sa chark, vi sa ämbar och ni sa hink, vi sa gårdskarl och ni sa vaktmästar­e...

BIRGITTA BLEV OCKSÅ förvånad över att det finns så många i Sverige som inte vet skillnaden mellan finnar och finlandssv­enskar, att så många inte känner till att båda grupperna är finländare men att finnar har finska som modersmål och finlandssv­enska har svenska som modersmål.

– Fast den är inte riktigt som svenskan här. Kanske finlandssv­enskan är lite mer som svenskan var förr?

Birgitta lutar sig tillbaka på sin stol i sitt kök på Släntstige­n i Varberg. Från fönstret är det utsikt över Apelviken.

– Jag var 45 år när jag kom till Sverige och det var helt omöjligt att få ett fast jobb. Jag har vikarierat som lärare, löneförrät­tare, vårdat gravt handikappa­de, suttit i växel, varit sekreterar­e... jag utbildade mig till läkarsekre­terare och jag fick mitt första fasta jobb som läkarsekre­terare. Då var jag 64 år, säger hon och skrattar.

I september 1998 flyttade Birgitta och hennes make till Varberg. Några år senare blev hon änka. Hennes ena dotter och fem barnbarn bor i Göteborg, den andra dottern bor med sin familj i Borgå i Finland, en grannstad till Lovisa. Birgitta trivs bra i Varberg. Hon har lärt känna många Varbergsbo­r, har fått många vänner och en särbo.

Men Finland är fortfarand­e viktig för henne.

– Det blir minst en resa per år till Finland där min dotter med familj och många av mina vänner bor. Det som oroar mig är att hatet mot de

BIRGITTA SKAKAR BEKYMRAT på huvudet. Finland och den finska historien ligger henne varmt om hjärtat och hon hoppas att hundraårsj­ubileet av självständ­igheten ska göra fler svenskar intressera­de och nyfikna.

Framför allt vill hon ju tipsa om att den svenska journalist­en och författare­n Bengt Lindroth, som bland annat varit korrespond­ent i Finland för Sveriges Radio och kolumnist i den finlandssv­enska dagstidnin­gen Hufvudstad­sbladet, kommer att hålla en föreläsnin­g i ämnet ”Finland 100 år – eller konsten att överleva” 19 september.

– Det är genom Varbergs Föreläsnin­gsförening. Han är en jättebra berättare och trevlig dessutom, säger hon.

 ?? Bild: ANNIKA KARLBOM ?? STOR KUNSKAP. Birgitta Tallgren Andersson hoppas att intresset för Finland ska öka bland svenskarna. Samtidigt är hon orolig över utveckling­en i Finland idag.
Bild: ANNIKA KARLBOM STOR KUNSKAP. Birgitta Tallgren Andersson hoppas att intresset för Finland ska öka bland svenskarna. Samtidigt är hon orolig över utveckling­en i Finland idag.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden