Ada Berger tror på att leka
GRATTIS: KONSTNÄRLIG LEDARE HOPPAR GÄRNA ÖVER KLASSIKER
Först trodde Ada Berger att hon skulle bli präst, men det visade sig att hennes plats var inom teatern. Sedan ett år tillbaka är hon konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Enligt henne kan teatern spela stor roll för att bryta gamla invanda livsmönster.
Sett i backspegeln kan det verka som att Ada Bergers bana in i teatern varit mer eller mindre spikrak. Redan som 25-åring satte hon upp sin första musikal, I väntan på Manolito Nilsson, tillsammans med musikern Karin Sjöholm. Sedan dess har det blivit en räcka produktioner, däribland kritikerrosade Liv Strömquist tänker på dig!.
NÄRMAST KOMMER HON från Malmö Stadsteater där hon var med och byggde upp Unga Teatern. Men sedan ett år är hon tillbaka som konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm.
– Dramaten är ett spännande hus med hög nivå på kompetensen hos alla och en stark potential. Det finns också många associationer kopplade hit. Man kan både leka med den här finkulturstämpeln, vidareutveckla den och gå emot den.
– Fenomenet ung scen är också ett väldigt fint arv efter Suzanne Osten, där olika konstnärliga ledare tillåts och förväntas prägla verksamheten på sitt sätt. Jag är just i startgroparna och har inte hunnit formulera allt än.
Men vägen in i yrket var långt ifrån självklar. Som liten var Ada Berger visserligen intresserad av musik och gillade att skriva, men att hålla på med teater fanns inte med som ett alternativ. Efter gymnasiet blev det först en sväng in bland litteraturstudier och sedan började hon plugga till präst, men hoppade av och blev lärarvikarie.
Första gången hon såg vilken kraft som fanns i teatern var under dramalektionerna med en ganska orolig högstadieklass i Lomma.
– Jag som just hade lämnat kyrkans värld började leka kyrka i klassrummet och gjorde en övning som handlade om att hålla ett bröllop. Klassens kärlekspar fick gifta sig. Den stökigaste killen fick vara präst med störst ansvar. Alla höll tal. De hade roligt. I stället för att gruppera sig och börja strida mot varandra uppstod en helt ny anda i rummet.
PLÖTSLIGT STOD DET klart för henne att hon måste söka sig till teatern. Först var tanken att bli skådespelare, men så småningom förstod hon att regissörsrollen passade henne bättre. 2005 började hon på Dramatiska institutets regiutbildning och sedan dess har det rullat på.
Med tiden har hon också sett att det finns stora likheter mellan präst- och regissörsrollen – inte minst i frågor som rör livet, döden och allt däremellan.
– Det är svårt att säga exakt vilka de frågorna är. Men för mig tror jag det handlar om att söka sitt kall – inte bara ett jobb utan något man kan vara i hela tiden.
– Jag är också intresserad av döden som även kan vara en stagnation i livet. Tillstånd när vi fastnar, lever fel men också hur man bryter med det. På ytan kan det se ut som ett väldigt färgstarkt liv, men inuti finns inte den upplevelsen. Det är döden i symbolisk mening. Där kommer man in på frågor om hur man använder sitt liv, så att man kan tåla att dö en dag. De sakerna ägnar jag mig mycket åt.
HÄR HAR TEATERN en viktig uppgift, menar Ada Berger och tar leken som också finns centralt i teatern, som exempel.
– Lek är motsatsen till stagnation. I den kan vi bryta gamla mönster och röra oss fritt, vilket kan göra avtryck i den yttre världen och ge livet ny riktning. Sådant intresserar mig mycket.